Svenska Akademiens nya stadgekommentarer, där de står i finaste kanslisvenska bredvid det ursprungliga dokumentets snirkliga 1700-talska, går att sammanfatta såhär: golare har inga polare.
LÄS MER:"Överväg att rösta in en skicklig presstalesperson"
Sånt som tidigare var underförstått eller vänligt formulerat stryks nu under med tjock penna. Ledamöter förväntas härmed att undvika att kritisera Akademien eller sina kollegor offentligt, och respektera den tystnadsplikt som borde ha respekterats hela tiden. Dock skiljer sig Akademiens regler nämnvärt från gatans lag på en punkt – om brott kan misstänkas är det inte ett lojalitetsbrott att yppa det för myndigheterna.
Det är lätt att se detta som att Akademien till varje pris vägrar ytterligare transparens. Men det vore en illvillig tolkning. Många av de ledamöter som fortfarande är kvar är de som suttit tysta i klassen, som vare sig avgått eller demonstrativt ställt sig utanför. De har inte tagit varje tillfälle i akt att kommentera varenda felsteg, avhopp eller snedsprång utan alltjämt försökt behandla institutionen som den ska behandlas: som en viktig kulturinstitution med rötter och traditioner att förnya i maklig takt.
Kommentarerna ska därför inte i första hand ses som en vilja att skydda sig mot omvärlden. De är där för att markera mot den lilla klungan tidigare ständige sekreterare som, både om man heter Engdahl eller Danius, allt mer verkar intresserade av att skada den andres eftermäle än att rädda Akademiens heder och ära. Och för att se till att nya liknande konflikter inte uppstår i framtiden.
LÄS MER:Var tysta eller lägg ner, Akademien!
Emfasen i denna nolltolerans mot trams syns i kommentaren till paragraf 10: ett ledamotskap i Akademien är "i första hand" att "betrakta som ett uppdrag och inte som en ärebetygelse".
Stadgekommentarerna är därmed ett litet steg på vägen mot den stabilare ordning verksamheten är i ett så otroligt behov av.
