Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

XPr0R9ARtLOTNY--HNHjZAbttIM.jpg
Det franska laget firar segern i årets fotbolls-VM. Bild: TT / Lisa Thanner

Ett landslag ska få oss alla att känna oss hemma

America Vera-Zavala om de besvärande frågorna om tillhörighet som väckts efter årets VM.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Årets herrfotbolls-VM är över för den här gången. I Frankrike är lyckan över att bucklan är tillbaka efter 20 års frånvaro enorm. Precis som 1998 beskrivs laget som blandat, mångkulturellt, och rikt på färger. Ordvalen är inte enkla och har sina fällor.

I det franska landslaget är alla fransmän men ursprungsländerna är många. 1998 var det Maghreb-regionen som dominerade, nu är det andra delar av Afrika. Och om det efter 1998 talades om Marseille-förorten La Castellane som Zidane kom ifrån så är det Mbappés Parisförort Bondy som nu står i centrum.

Men linjen från 1998 till idag har varit långt ifrån rak. Nu hyllas mångfalden överallt men efter 2010 var det precis tvärtom. När laget åkte ut redan i gruppspelet var det just mångkulturen som blev förklaringen till misslyckandet.

Och det är en fråga som gnager i mig. Ska svarta spelare behöva vinna VM i fotboll för att bevisa att de tillhör sitt eget land?

LÄS MER: VM arrangeras på blodiga arenor

I den uppmärksammade texten "I've got something to say" som publicerades innan VM berättade Manchester United-spelaren Romelu Lukaku om hur tidningarna alltid beskriver honom som den belgiske målgöraren när det går bra men belgaren med kongolesiskt ursprung när han misslyckas. Trots att han är född i Belgien och pratar som en belgare så står hans hudfärg i vägen för den självklara tillhörigheten.

Det är som Franz Fanon skrev i Svart hud, vita masker: "När människor gillar mig gör de det 'trots min hudfärg'. När de ogillar mig så påpekar de att de inte gör det på grund av min hudfärg. Oavsett är jag inlåst i den infernaliska cirkeln."

När Sverige vann U21-EM år 2015 var det med ett lag som likt Frankrikes kommunicerade en uppdaterad svenskhet. Jag kände otroligt mycket för det laget och sjöng med i den inofficiella EM-låten Nya Sverige. De representerade mig. Men det är annorlunda i år. Jag har glatt mig åt framgångarna men något saknas.

LÄS MER: Låt mig prata om den rasism jag ser

Sagan om att Zlatan inte skulle ha passat in i detta landslag besvärar mig. Det sägs att hans ego är för stort och att han skulle förstöra kollektivets kraft med sin stjärnglans. Trots allt han gjort behandlas han som främmande i detta land som är hans. Tror ni någonsin samma sak skulle kunna sägas om Emil Forsberg, om han växte fram till en av världens bästa spelare?

En väninna kommer på besök ut till skärgården med sina två döttrar. Min väninna berättar att hennes dotter hejade på Tyskland när Sverige mötte dem. Femåringen hade frågat, vilket lag som var vilket och sedan sagt att hon hejade på Tyskland för där fanns det bruna spelare, Sverige hade inga bruna. Hon kunde inte hitta sig själv i laget. Självklart ska ett landslag vara bäst på fotboll. Men vid stora tillfällen tar vi alla med oss olika minnen. Jag hoppas att min väninnas dotter hittar den identifikation hon söker till 2022.

Ett landslag ska få oss alla att känna oss hemma.

Mest läst