Ett ideologiskt dilemma

ANNONS
|

Det kunde vara var som helst i Sverige. Torkskåpet som brummar tyst, klädhängare i midjehöjd. Bredvid namnen på facken sitter en nyckelpiga, ett hjärta, ett ånglok. Sömndruckna barn som får en extra kram innan föräldrarna ska vidare.

Jag är på jakt efter en socialdemokratisk ideologi, på skrivbordet hopar sig rapporter och boktravar. Det är lite som att leta efter sand i Sahara: var slutar socialdemokraterna och var börjar Sverige? Efter så många år vid makten är gränsen otydlig, om det överhuvudtaget finns någon - och valdebatten är inte mycket till hjälp.

Men här, i hallen på dagis, rinner mycket samman. För en stor del av den svenska befolkningen är det en personlig erfarenhet, en naturlig del av uppväxten och föräldraskapet (om än inte för alla en odelat positiv). Samtidigt är vardagserfarenheterna resultatet av ett långt ideologiskt projekt. Hit kommer föräldrarna efter att de varit på sin generella och gemensamt finansierade föräldraledighet, för att lämna sina barn på den gemensamt finansierade förskolan (i de flesta fall i kommunal regi), för att sedan båda två åka vidare till sina arbeten (inte sällan i den offentliga sektorn) och slutligen betala förhållandevis mycket skatt, för att finansiera det gemensamma systemet. Alva Myrdals 30-talsvision om storbarnkammaren som produktivitets- och nativitetsfrämjare, förverkligad genom efterkrigstidens stora reformer och 70-talets inkluderande av jämställdhet, vid sidan av jämlikhet. Och i sin nyutkomna bok, Se dig själv i andra, talar Göran Persson myrdalska: vi står inför en framtida arbetskraftsbrist, det föds för få barn och lösningen har 70 år på nacken - den svenska förskolan. I Sverige, menar Persson, är nativiteten högre än i till exempel Italien eller Tyskland, inte trots, utan tack vare att fler föräldrar (kvinnor) arbetar.

ANNONS

Det socialdemokratiska valmanifestet talar delvis samma språk: a-kassan ska höjas, maxtaxan sänkas och den avgiftsfria förskolan omfatta även treåringar. Valfläsk? Naturligtvis - men också en linjär socialdemokratisk tanke. Välfärden - den svenska modellen - är inte att betrakta som en kostnad, den är en investering i tillväxt ("trygga människor vågar"). Men frågan är om inte linjen nått en slutpunkt. Visst talas det om att utveckla den offentliga sektorn - men när Göran Persson sammanfattar sina år vid makten är det just försvaret, hur han slagit vakt om välfärdsmodellen, som han är mest stolt över.

Om förskolan rymmer stoltheten så rymmer den också skamfläcken: det är vi som är friska och har arbete som kramar om våra barn och ilar vidare, som bidrar som goda skattebetalare. Göran Persson har svar på tal: sitt lugnt i båten, jobben kommer, allt är organiserat på bästa sätt.

Ideologi formas när erfarenheter stöps till paroller. Det gäller att analysera samtiden och sedan formulera lösningar på de problem man hittar. Här uppstår ett socialdemokratiskt dilemma: en kritisk analys av samtiden blir per automatik till betydande del en kritisk analys av den egna politikens resultat.

Låt oss återkomma till dilemmat lite längre fram.

Ena långväggen i fikarummet på socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm täcks av en stor banderoll. Människor i olika åldrar och med olika etnisk bakgrund som står tillsammans i små grupper; flera ler mot kameran, välnärda och livskraftiga. "Alla ska med", det var såväl överrubriken på partiets kongress förra hösten som mottot för årets valrörelse, säger partisekreterare Marita Ulvskog efter att hon slagit sig ned på stolen mittemot min. För henne sammanfattar formuleringen dels vad partiet står för i dag, dels vad det stod för när det bildades för drygt 100 år sedan: en strävan mot "jämlikhet och solidaritet". Världen är i ständig förändring men det är alltid ekonomin som styr, menar hon. Och det är socialdemokratins uppgift att parera och fördela, att se till att resurserna sprids på ett rättvist sätt så att klyftorna i samhället minskar.

ANNONS

- Sedan kan man kritisera oss för att det finns massor av klassklyftor och könsklyftor och orättvisor som vi antingen ännu inte har klarat av att göra någonting åt, eller såna som är nya som vi inte kan tillräckligt bra för att göra någonting åt. Men värderingarna är där, väldigt stabila.

Det finns gamla problem (klass), halvgamla problem (kön) och det finns nya utmaningar (det gröna folkhemmet). Och lösningen är den traditionellt socialdemokratiska: de små, små stegen, att genom reform på reform strävsamt snickra vidare på välfärdsmodellen. "Vi behöver inget högre mål - vi är långt ifrån framme", skriver Göran Persson i Se dig själv i andra. Och hotet är välbekant, de borgerliga som vill rasera välfärden och skapa ett samhälle av starka och svaga.

Hur väl partisekreteraren än argumenterar känns bilden något gulnad, som arkivmaterial från 80-talet. Moderaterna vill visserligen sänka både skatter och ersättningsnivåer, men välfärdsmodellen står inte inför bilan. Systemskiftet har fått lämna plats åt den mindre ambitiösa ansatsen maktskifte. Marita Ulvskog envisas dock med att se samma gamla höger. Som exempel nämner hon den moderata riksdagslistan för Sörmland som hon "av en slump" kastat ögonen på - förstanamn är en mångmiljonär följd av en greve och en prinsessa. (Jag avstår att fråga vad det, med samma logik, säger om den svenska regeringen att den har en mångmiljonärer som kultur- och utbildningsminister samt en statsminister som investerar 12 miljoner i en gård.)

ANNONS

Men hur ska man tolka det faktum att ärkerivalen, i alla fall för stunden, kapitulerat från sina traditionella positioner? Bo Rothstein är professor i statsvetenskap och ser en seger med ett pris. Segern består i socialdemokratins såväl intellektuella som praktiska nedkämpande av nyliberalismen. Den svenska modellen med höga skatter och stor offentlig sektor har, tvärtemot vad en samlad kår av liberala ekonomer hävdade under 80- och 90-talet, visat sig stå pall. Det finns i dag inget logiskt samband mellan höga skatter och dålig tillväxt. Kurvan ser snarast u-formad ut: de länder som i dag har högst tillväxt är USA och Irland, länder med låga skatter, tillsammans med de nordiska länderna, som valt den diametralt motsatta vägen.

Priset för systemförsvar och goda finanser är emellertid att socialdemokraterna har övergett de samhällsomvandlande projekten: ingen talar längre om ökat löntagarinflytande eller ekonomisk demokrati. Men också en handfallenhet inför en av partiets kärnfrågor: full sysselsättning.

- Det förefaller i dag som arbetslösheten inte är ett ekonomiskt problem utan snarare ett samhällsorganisatoriskt. Landet växer så det knakar, vi har 4,5 procents tillväxt men trots det en hög arbetslöshet. Och frågan är med vilken rätt vi betalar i runda slängar en halv miljon människor för att inte göra någonting, när det samtidigt finns ett desperat behov av fler arbetande människor inom vård och omsorg. Det är ett svårt moraliskt problem som inte kommer upp till diskussion - och som man inte har någon lösning på, säger Bo Rothstein.

ANNONS

Låt oss återvända till det socialdemokratiska dilemmat - det om självrannsakan.

Marita Ulvskog ser ett antal klyftor partiet "ännu inte har klarat av att göra någonting åt". I formuleringen ryms att det finns ett antal konstanta missförhållanden, som för varje reform blir lite mindre - får bara socialdemokraterna fortsätta regera kommer allt så småningom att lösa sig.

Som jobben, alltså. Arbetslösheten, det blir ingen stor fråga i valrörelsen, siade Göran Persson på första maj. Senare, en aning under galgen, har socialdemokraterna slängt in en replik på alliansens sysselsättningsförslag - ytterligare 5 000 ungdomar ska erbjudas anställningsstöd. Och det ska ställas mot SCB:s statistik för juli: sex procents arbetslöshet, och ytterligare en knapp miljon människor som inte räknas in i arbetskraften.

Hur kan ett parti - som i sitt valmanifest listar den fulla sysselsättningen som det viktigaste målet - vackla inför den ideologiska kärnfrågan?

- Det saknas en samhällsanalys, säger Jenny Andersson, forskare i ekonomisk historia vid Uppsala universitet som studerar socialdemokratins idéutveckling. Det tydligaste är att det inte finns någon teori om arbetslösheten. Helt uppenbart finns det en grupp som den nya ekonomin inte är intresserad av att sysselsätta. Och jag uppfattar att man i arbetsmarknadspolitiken har accepterat det.

ANNONS

Jenny Andersson menar att socialdemokratin sitter fast i ett ideologiskt glapp. Å ena sidan argumenterar man för att gemensam trygghet ger tillväxt, en tydlig blinkning åt efterkrigstidens folkhemspolitik, vilket hon tolkar som mer än nostalgi. Å andra sidan skaver retoriken kraftigt mot facit: 80- och 90-talet förde med sig stora samhällsförändringar, och att fortsätta skylla dem på tre år med regeringen Bildt - att styvnackat hävda att inget hände med den socialdemokratisk ideologin - är "den stora återvändsgränden".

Hon pekar på friskolorna, pensionsreformen, förändringar i sociallagstiftningen, decentraliseringen på arbetsmarknaden, förändrade turordningsregler, utförsäljningen av allmännyttan - reformer som bygger på individualism, inte på folkhemsmodellen, som socialdemokraterna helt eller delvis ställt sig bakom. Och som i dag är på plats i samhället och bidrar till pågående förändringar.

- Man har tagit över delar av nyliberalismens utopi. Den centrala drivkraften i utvecklingen är den självförverkligande individen. Och letar man efter den starka framtidsvisionen inom socialdemokratin, så är det idén om livslångt lärande som ett medel för individuellt självförverkligande, säger Jenny Andersson.

Självrannsakan är en grannlaga uppgift, varken enkel eller riskfri. Faran finns ju att man hittar saker som inte rimmar med självbilden. Är partiet detsamma efteråt, och går det fortfarande att tala om en oförändrad ideologi, om att alla ska med - utan att rodna?

ANNONS
Läs mer om socialdemokraterna

ANNONS