Maria Hedborg i Farnaz Arbabis version av Måsen på Backa teater.
Maria Hedborg i Farnaz Arbabis version av Måsen på Backa teater.

Ett gott spelår

ANNONS
|

Vi tar för givet att på småscenerna utanför institutionerna skall det växa litet vilt och att där skall nyfikna och teaterovana uppleva teatern som en mötesplats för överraskningar. Men att förutsättningen för detta heter ideellt arbete och att de så kallade fria gruppernas frihet är högst relativ är med varje år allt mindre uppmärksammat i kulturdebatten. Nu är rörelsens starkt försvagad och riktningarna diffusa. Här i stan utgör väl främst Matshuggsteatern och Teater Aktör de vitala undantagen. Annars är det institutionsteatrarna som står för både förnyelse och kvalitetssäkring. Som till exempel Backa Teater med dess barn- och ungdomsföreställningar Dumstrut, Att döda ett tivoli och Det sjunde blinget.

ANNONS

Två andra tendenser kan man också urskilja i årets teaterliv. Inte bara i Göteborg. Mest glädjande är att några uppsättningar alldeles entydigt klargjort att klassiker saknar bäst före-datum, att de tål att utsättas för stötar och att deras tal inte är avslutat.

Om Backa Teaters Dostojevskijprojekt Brott och straff har redan det mesta sagts. Mattias Andersson lokaliserade Dostojevskijs värld i vår tid och stad. Romanens skuldfrågor tog föreställningen med sig in i en ny tid av brott, straff och utslagning. Den låg kvar länge på repertoaren och tillhörde i högsta grad också det gångna året. Och nu i höst har man gjort det igen. Den här gången med Tjechovs Måsen. Farnaz Arbabi har gjort en föreställning som är helt trogen en tjechovsk grundton och samtidigt riktat den in i en samtida vilsen väntan på kärlek och förintande besvikelser. Arbabi visar än en gång att hon ännu helt ung redan hör till landets intressantaste regissörer. På samma sätt som Tjechovs pjäs men med nya referenser och tidsmarkörer står hon på det nyas sida i den eviga striden mellan den gamla och den nya skolan i estetik, politik och generationer.

Aktualisering i döda dramatikers sällskap kännetecknar också den kanske medialt mest uppmärksammade trenden under teateråret. Så här i stället: Östgötateaterns och Riksteaterns två år gamla projekt Spets har resulterat i att 1880-talets kvinnliga dramatik, främst Alfhild Agrells och Ann-Charlotte Lefflers, dammats av. Och deras stycken har visat sig kunna bära indignerade budskap som ännu tål att höras - också om mycket i själva dialog- och replikkonsten mest är av historiskt intresse. Projektet har under året som gått också närmat sig 1930-talet med dess våg av feministisk ideologi. Jenny Andreasson och Franka Gerbert har med framgång ställt Stina Aronssons Syskonbädd på scen för första gången sedan mitten av 1930-talet.

ANNONS

Med denna ideologiska vind i ryggen har Göteborgs Stadsteater legat rätt i tiden. En lika naturlig som klok strategi har präglat repertoarläggningen, där säkra kort som Carin Mannheimers Sista dansen spelats ut på stora scenen medan Nya Studion fått hålla den konstnärliga frontlinjen. Mannheimers uppsättning var underhållande men hade karaktär av återbruk - mer av den varan faktiskt än Niklas Hjulströms nyanserade version av Lars Molins Tre kärlekar på Folkteatern.

På studioscenen har man kunnat ta del av nyskriven svensk dramatik som Mirja Unges Mariella, Niklas Rådströms De onda och Eva Ströms Söndag med public service. Den senare gjorde ett ofärdigt intryck som bara hjälpligt kamouflerades av främst Henric Holmbergs spel. Unges och Rådströms pjäser med deras utmanande tematik om unga betafsade tjejer respektive pojkmördare resulterade i tänkvärda föreställningar. Bäst på Nya Studion under året blev Malin Stenbergs uppsättning av Phyllis Nagys Butterfly kiss. Scenografiskt innovativ med videokonstnären Andreas Nilssons lek med rum och dokumentärfilm och kongenialt samkörd med Stenbergs regi fick denna intelligenta mord- och identitetshistoria scenisk kraft utöver det vanliga.

Till det bidrog ett spel som var en njutning att följa. Djärvt, befriande och en fullträff på Nya Studion.

Höstens två andra satsningar på stora scenen var Lucas Svenssons nyskrivna pjäs Park aveny och Maria Löfgrens uppsättning Förnuft och känsla. Park Aveny är en smart text av en av de mest uppmärksammade i den nya dramatikergenerationen och med Kungliga Dramaten som hemmaplan. Som få kan Lucas Svensson skriva scenisk text som omedelbart öppnar sig för spel, som är varierad i tempo och som ger rika associationer som eftersmak. Halva föreställningen på Stadsteatern var lysande. Allan Svenssons och Carina M Johanssons spel hade en precision som borde dra busslaster av scenskoleelever. Men tyvärr höll det inte ända fram. Andra akten blev en alltför lång väntan på ett något kitschigt slut i samtidsförfall.

ANNONS

Förnuft och känsla recenserade kollegan Sven Rånlund. Jag är enig med hans kritiska invändningar. Det var mäkligt att se en så nyanslös och enkelriktad tolkning av Jane Austens mästerverk. Där sköt sig allt ett feministiskt projekt i foten.

Vad vill man önska sig av nästa teaterår? Handlar inte den viktigaste diskussionen just nu i alliansernas år, under nyliberalismens fiasko och sverigedemokraternas framgångar, om identitetsbegreppet, generaliseringar kring vi och dom och om den mångkulturella flerstämmighetens problem. Det gäller etnicitet, nationalism och till sist om etnisk rensning. Vår tids ödesfrågor. Den politiska teater vi nu ser växa fram på nytt är upptagen av särskiljandets mekanismer och ideologi. Klassernas, könens, gruppernas, rasernas. Ja, det gamla vanliga. Levande och väsentlig teater sysslar med det gamla vanliga. Men på nytt sätt om den vill beröra och betyda.

Som i Måsen på Backa Teater.

Teateråret 2008

ANNONS