Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Viktoria+Greve
Victoria Greve. Bild: Björn Larsson Rosvall / Exponera

Ett år efter metoo är det dags för självrannsakan

Victoria Greve om att det är dags att börja syna de tysta överenskommelserna som gör övergreppen möjliga.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I dagarna har det gått ett år sedan New York Times publicerade sitt avslöjande om filmmogulen Harvey Weinstein, som anklagades för sexuella trakasserier och övergrepp på kvinnliga skådespelare. Det i sin tur blåste liv i aktivisten Tarana Burkes tio år gamla initiativ. Kvinnor som varit med om sexuella övergrepp eller trakasserier uppmanades att lägga ut #metoo i sociala medier.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: "Det finns absolut saker jag inte kan skriva om"

I Sverige fick metoo starkast genomslag i kulturvärlden. Skådespelare och musiker vittnade om systematiska trakasserier och övergrepp på arbetsplatserna, sedan följde bransch efter bransch.

Det som skedde var den tydligaste normförskjutningen jag varit med om. På gott och ont. Uthängningar och drev där personer som ansåg sig stå för det goda och det rätta skipade sin egen rättvisa i sociala medier och drev kampanjer som riktades mot utpekade mäns arbetsplatser och uppdragsgivare. Före detta Aftonbladet-profilen Fredrik Virtanen skriver i Expressen Kultur om ett straff utan nåd (6/10). Det går därtill att vara kritisk mot mediernas agerande både under och efter metoo. Och det är ironiskt att enskilda män ska spela huvudrollen i något som trots allt handlar om systematiska övergrepp på kvinnor.

Alla öppna hemligheter, det som varit en helt självklar del av att växa upp som kvinna, framstod plötsligt som fullständigt absurda i hela sin monumentalitet. Oacceptabla. Två små ord halva befolkningen hade gemensamt. Från kränkande kommentarer, tafsande och blottande till systematiska trakasserier och övergrepp. Jag också.

Attitydskiftet slår mig när jag läser domen mot kulturprofilen Jean-Claude Arnault. För ett år sedan var målsäganden övertygad om att folk skulle bli rasande på henne om hon polisanmälde. Vittnen som, trots att de betraktade den målsägandes berättelse som ett tydligt övergrepp, inte tolkade det som något per automatik brottsligt. Förra veckan dömdes Arnault till två års fängelse för våldtäkt av en enig tingsrätt.

DN Kultur har med rätta varit stolta över Matilda Gustavssons granskning, men jag kan inte minnas att jag läst någon självkritisk artikel från kulturjournalisterna som verkat i decennier på de stora redaktionerna om vad de har för ansvar för den tystnadskultur och det klimat som gjorde övergreppen möjliga.

LÄS MER: "Jag har inga planer på att återvända till Akademien"

Även frågorna om Svenska Akademiens ansvar kvarstår, trots att de nu är på god väg att vända blad bara genom att sitta stilla i båten och välja in nya medlemmar som knappast frotterat sig på Forum.

Det är hit jag önskar att fokus återigen skulle flyttas. För det intressanta är trots allt inte de enskilda svinen, det är de stora tysta överenskommelserna om vad som går att tåla. Och vilka sådana överenskommelser det är vi upprätthåller i dag.

Läs mer om Svenska Akademiens kris
Mest läst