Ni har säkert läst nyheterna: 80 000 flaskor med Ernst Kirchsteiger-glögg dras tillbaka. De har börjat explodera hemma i folks skafferier. Det är bara ett exempel på vad som har hänt i Ernst Kirchsteiger-industrin: Man har börjat slarva. Allt med Kirchsteigers glada, varma leende på säljer ju ändå. Så varför anstränga sig det där lilla extra, när det räcker med något halvdant?
Jo, för att alla vi som gillar Ernst Kirchsteiger är värda bättre än så.
LÄS MER:Julvärdarna och tittarilskan vi minns
Jag tillhör den själfulle tv-profilens stora skara fans. Ernst Kirchsteiger är ett unikum, en livsbejakande citatmaskin, samt en talangfull och rutinerad inredare. Dessutom är han precis likadan även när tv-kamerorna släckts. Han är genuin.
Men redan i somras satt jag och irriterade mig på hur slarvigt och formsvagt inredandet hade blivit. Det var Sommar med Ernst, han mös runt i en gammal kvarn och lät sinnligheten flöda fritt när han byggde en takkrona som hängdes över sängen. Resultatet blev påtagligt magert, sladdrigt och oskönt.
Han skapade en blomsteruppsättning med blommor för tusentals kronor, som blev högst medioker, samt en förvisso betydligt billigare lampa av trälameller, som också såg väldigt billig ut, på ett inte helt lyckat sätt. Sådär fortsatte det.
LÄS MER: Ernsts renovering skedde utan giltigt bygglov
När nu Jul med Ernst drar igång vilar samma slappa finish över produktionen. Och nu börjar Kirchsteiger själv pysa ur sig osäkerhet om kvaliteten på det han gör, rätt in i kameran.
I första avsnittet gör han en ganska kackig stjärna av kartong som blir ännu värre när han får ett infall och börjar klistra på kartongspill. Snett och vint blir det. Till slut håller han upp den, tittar lite skeptiskt på slutresultatet och säger "jajaja, så får det va".
Han hänger upp en bit tyg på väggen och säger "Det här ser ju lite märkligt ut, vad håller jag på med nu?" Jo, han ska måla på tyget, direkt på väggen. Slutresultatet är tunna bladdekorationer i vitt på beige som knappt syns. Däremot ser man att det har runnit färg på tyget, på ett sätt som rimligen inte var meningen.
Det finns visserligen något fint med att han uppmuntrar oss att våga släppa loss och bara skapa. Men det är som när man gör en receptbok: Innan den kan gå i tryck måste du ha provlagat och finslipat på rätterna en massa gånger. Inom Ernst Kirchsteiger-industrin tycks man nöja sig med att starta kameran och låta programledaren gå loss. Klart och betalt!
Mysfaktorn kring Ernst Kirchsteiger är fortfarande på topp, men formsvagheten och slarvet i det han gör börjar gå mig på nerverna. Produktionen har drabbats av en svårartad låt gå-attityd.
Men om ni inte bryr er om oss, varför ska vi bry oss om er?
