Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

kJ2vjJ1p6vjXO_H5c9W1hJ-px24.jpg
Jamaica Kincaid, författare och professor i african american studies på Harvard. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

En svindlande resa genom tid och rum

Iakttagelserna av omvärlden är genomskinliga och syrligt precisa, skriver Ragnar Strömberg som läst Jamaica Kincaids vibrerande prosa i Min bror.

Min bror , Jamaica Kincaids meditation över den tretton år yngre brodern Devons död, är genomstungen av vrede. Vrede över Devons förspillda liv, ett liv som aldrig blev av och som höll den människa han kunde varit, ”som skulle ha talat till världen på ett viktigt sätt”, inlåst i beroenden och dagdrömmar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det tog inte lång tid från det att Devon blev sjuk till att han dog, skriver Kincaid, ”men den tiden blev en värld”.

Och det är den världen Kincaid utforskar med en prosa som är konstnärligt omutlig i sin osökta fördelning av skuggor och dagrar, utan att någonsin försöka underkasta minnesbilderna ett flödesschema.

Den vindlande, svindlande resan genom tid och rum, där nuet och det förflutna konvergerar och divergerar, tar avstamp i en nedsliten, smutsig sjukhussal på Antigua där Devon ligger döende i aids: ”att ha en så nära relation till den organism som är hiv-viruset är att ha en nära relation till döden … att ha hiv-viruset är att ha passerat gränsen mellan liv och död”.

När hon, som har fjärmat sig från sin familj hela sitt vuxna liv, får höra att ”en död lever i hans kropp … med en hunger som inget tycks kunna mätta eller hejda”, slukas hon av en dimma av sorg.

Det hon då till sin förvåning upptäcker är att hon älskar den avmagrade, tynande mannen där i sängen, med händerna vilande på bröstet ”på de dödas fromma sätt”.

Förvåningen anger det känslomässiga och existentiella utgångsvillkoret utan ett uns sentimentalitet: eftersom Kincaid bröt sig loss från familjen och gav sig iväg från Antigua när Devon var tre år, känner hon honom inte.

De har varit statister i varandras liv, och deras minsta gemensamma nämnare, deras enda förbindelselänk, är modern som Kincaid hatar med en intensitet som tar andan ur läsaren.

Porträttet Kincaid tecknar av modern, som bara kan vara mor åt ”sjuka barn”, får också Kincaids och Devons livsöden att spegla varandra: hans liv är vad hennes kunde ha blivit om hon stannat kvar.

”På ena sidan finns livet”, skriver Kincaid om det återseendets ögonblick på sjukhuset som är stormögat i Min bror, ”och över det svävar dödens tunna skugga; och på andra sidan finns döden, och vid den häftar ett litet stycke liv”.

Kincaids särmärke som författare är den fullkomligt naturliga och okonstlade prosan, som aldrig blir självförtjust. Iakttagelserna av omvärlden är genomskinliga och syrligt precisa, i medvetande om att detta inte är livet utan livet filtrerat genom minnet och tanken.

LÄS MER: Bokförlaget Tranan landar i Göteborg

Som när hon återkallar i minnet hur en hord rödmyror anföll Devon när han var nyfödd, och då undrar om det finns en innebörd, en mening, i att han nu äts upp inifrån av ”andra små saker”. Reflektionen gör halt: ”jag tror inte att det har någon särskild innebörd, det är något som bara en hjärna som min skulle tänka”.

Till sist: att som Niclas Nilsson fullt ut lyckas överföra till svenska en prosa som är så stilistiskt fulländat självklar att den överhuvudtaget aldrig förmärks som stil, är ett stilla mirakel.

Förlaget Tranan förtjänar här också en eloge för att ha gett sig i kast med att lansera detta omistliga författarskap på nytt.

zgLUwbsSCorHY2Dd0A2KiwiW7OY.jpg
Mest läst