Pressens opinionsnämnd meddelade under måndagen att de fäller tio publiceringar i sex tidningar i samband med #Metoo. Jaha. Det är kanske en av modern tids mest väntade fällningar. Så vad innebär det? Att Metoo gick för långt? Att feminismen gjorde det? Nej, snarare att ingen revolution någonsin har genomförts utan offer. I mediernas fall blev det några dagar av pressetiskt kaos. Den 17 oktober, dagen efter att Cissi Wallin hängde ut Fredrik Virtanen som sin påstådda våldtäktsman, följde jag mediernas rapportering noggrant. Det var en maktkamp som utspelades. På ena sidan sociala medier, med sin enorma sprängkraft: kändisar som delade Wallins instagrampost till hundratals följare. Det kändes som att hela internet pratade om det. På andra sidan traditionella medier som försökte hålla den pressetiska fanan högt, under stor press.
Varför skriver de inte, undrade läsarna. När det handlade om Anders Borg skrev de ju! Trots att det inte var belagt att han visat könet på någon skärgårdsfest. Och hur var det när Sverigedemokraten Hanna Wigh anklagade sin kollega för att ha antastat henne, då skrev ju medier - trots att avsaknad av dom! Och när Sven-Otto Littorin påstods ha köpt sex? Då skrev medier! Och Harvey Weinstein? Vad fanns belagt där? Mängden anklagelser?
Redaktionerna höll emot. Men när floden av anklagelser mot Virtanen ökade, brast till slut dammluckorna. Ut flödade illa underbyggda artiklar om främst Fredrik Virtanen och Martin Timell. Det var det Uppdrag granskning ville lyfta för några veckor sedan. Men då, precis som nu, är det viktigt att understryka att det inte förändrar något. Att det inte säger något om en revolution att zooma in på dess övertramp. För en revolution måste ha övertramp. Annars är det ingen revolution.
Dagarna och veckorna i slutet på oktober 2017 var dagar och veckor av anarki - och det får och ska aldrig upprepas igen. Ingen vill det. Precis som ingen vill tillbaka till ett samhälle utan den upplysning Metoo gett. De utsatta kvinnorna använde sig av sociala medier som en sista utväg. För att arbetsplatser, politiker, polis och rättsväsende aldrig lyssnat, aldrig förstått. Aldrig sett strukturerna. Det var ingen som längtade efter att berätta för omvärlden om enskilda övergrepp. Det var en sista, desperat utväg.
Detsamma insåg medierna. Efter ett tag. Efter den publicistiska anarkin och övertramp skapades istället en ny journalistisk genre som lyfte fokus bort från individer och hjälpte oss att se strukturer. Svenska dagbladet skapade en uppropsgenre med #tystnadtagning där hundratals skådespelare anonymt berättade om sina övergrepp. Det blev starten på upprop i nästan varje bransch. Ett nästan ojämförligt snygg räddning av ett journalistiskt skrå som var påväg att pressetiskt spåra ur.
Vi får inte glömma det. Hur elegant det var. Och hur få övertramp som begicks, trots revolutionens kulturella storlek. Hur få det var som faktiskt hängdes ut. Behövdes tio felaktiga artiklar för att vi skulle få den upplysning vi nu fått? Ja, då var det värt det.
