Boulebar är ett populärt ställe, och det är lätt att förstå varför. Det obefintliga inträdet är definitivt en faktor som behöver vägas in. Så även den geografiska placeringen. Du kan halka till på en isfläck vid Esperantoplatsen, och plötsligt står du där inne och kastar stålklot tillsammans med en mäklare och hör dig själva hålla med om att prickiga strumpor är en oöverträffad accessoar.
Kvällens band, som heter Ennui, drar till sig hela lokalens uppmärksamhet. Människor tittar på med bekräftande nickar och dyr bärs i handen. Sångaren är klädd i någon helmönstrad jeansoverall som påminner lite om helvetet. Gitarristen viker sig över sitt blekgula instrument i dramatiska utbrott. De spelar med stor inlevelse och lite talang.
På många vis står Ennui som en träffande symbol över Boulebar. Boulebar är på samma vis både hippt och fånigt, överspänt och löst. Denna dubbla natur låter inte positiv men är tvärtom mycket åtråvärd. Just dubbelheten är en central anledning till varför stället talar till så många samhällslager. Här inne finns en spännvidd mellan unga och gamla, ekonomer och esteter, tvärsäkra grabbar och förklenade indiekillar. Att etablera en sådan bredd kräver list och intelligens.
Vad adderar då själva boulespelandet till upplevelsen? Udd, skulle jag vilja påstå. Boule är ingenting som utmanar människan. Ändå tar du in spelet i ditt hjärta helt motståndslöst. Tiden blir lös i kanterna, de sandiga banorna runt om i lokalen skalar ner din värld tills allt utom precision och pendel saknar betydelse.
Söker du ett avbrott i boulespelandet kommer du däremot märka något konstigt: Västvärldens bredaste bord är installerade på Boulebar. Att slå sig ner mittemot varandra här är som att försöka umgås på varsin sida av en kaskelot.
Jag drar runt ett par varv till i lokalen. Fastnar vid ställets ärliga ljussättning. Känslan som infinner sig när dansgolvet tänds upp, klubben dör och alla är fula igen – jag är osäker på om en lokal bör sträva efter den typen av vibe. Samtidigt går det att förlåta att stället inte badar i mörker, då bara sorkar och fladdermöss kan spela boule under den sortens förhållanden, ett tuffare klientel att locka hit. Det ska hur som helst vara en fransk prägel på hela stället, men fransmän är arroganta och frånvända.
Boulebar erbjuder en öppen, käck miljö som inte utesluter någon.
