I dag kan vi omöjligt föreställa oss hur stora Inger och Lasse Sandberg egentligen var på 1970-talet, både i Sverige och internationellt. Det menar litteraturvetaren Kristin Hallberg, som ser ett författarskap som är långt större än det erkännande som de två har fått.
På plats i Inger Sandbergs lägenhet i Karlstad blir barnboksduons genomslag tydlig. Åtskilliga hyllmeter vittnar om omvärldens intresse för deras författarskap, med böcker på persiska, japanska, kurdiska och ryska.
Störst verkar intresset ha varit för Lilla Anna, men också jubilaren Laban är flitigt utgiven världen över.
Det är bara några månader sedan flytten gick hit, från huset nära flygplatsen. För sju år sedan gick Inger Sandbergs make Lasse bort, hennes ständiga kompanjon och livskamrat i närmare 60 år. Ungefär då lade också hon ner sin penna, men hon har inte släppt taget om världarna de skapade tillsammans. Kaffet bjuds i Lilla Anna-muggar och på hennes tröjkrage skiner Lasses Karlstad-sol, liksom som på väggen i hallen. De bästa teckningarna av Lilla Anna och Långa Farbrorn ger rörelse åt tavelväggen ovanför kökssoffan och vi står på Spöket Laban-mattan när vi blickar ut över järnvägsspåret.
Till och från sviktar hennes minne, och just nu lever de första åren tillsammans med Lasse Sandberg starkast: när han var hemmapappa och hon läste till småskolelärare. Då togs också de första stegen mot den gemensamma karriären. Lasse Sandberg illustrerade historier för bland annat Svenska Dagbladet, men tröttnade på de ganska fåniga texterna. "Kan du inte skriva något bättre åt mig?", frågade han hustrun.
Enligt henne var Lasse konstnären av de två, och kollage, teckningar och kopparstick på väggarna i Karlstad visar ett mångsidigt konstnärskap. Men ofrånkomligen var de två en duo och figurer som Pulvret, Rundhunden och Anna föddes inte sällan i Inger Sandbergs huvud.
Liksom många vuxenförfattare har utgångspunkten varit deras liv: barn, barnbarn och de själva. Böckerna om Mathias och Nicklas nådde en stor publik, men sönerna var inte alltid lika nöjda med att få barnboksfigurer uppkallade efter sig.
Nyckelordet är identifikation och om barnboksförfattare i dag inte gärna lyfter fram pedagogiken så är det ett honnörsord för Inger Sandberg. I samma tradition som Lennart Hellsing har hon hela tiden använt sina kunskaper om barn och de gånger hon har närmat sig pekpinne-gränsen har Lasse Sandberg vridit berättelsen ett extra varv. Innan Tummens mamma slutar röka bolmar hon så att dimman ligger tät och när författarna smugglar in matematik så görs det med humor.
Kristin Hallberg menar att Inger Sandberg utvecklar den barnsyn som växer fram under modernismen. Oförtrutet står hon på barnets sida, ibland till föräldrarnas förtret: flera av böckerna är skrivna så att man på sista sidan tvingas börja om från början, ett slags manipulativ föräldrapedagogik utifrån barnets lust att läsa om. Böckernas tidlöshet gör att de också fungerar i de flesta länder, säger Kristin Hallberg.
Inger Sandberg minns att böckernas format var nytt när det kom.
Född i Karlstad 1930. På Konstfack i Stockholm träffade hon Lasse Sandberg och de gifte sig några år senare och flyttade till Karlstad. Paret fick tre barn: Lena, Niklas och Mathias.
Debuterade 1953 med "Fåret Ulrik får medalj". Den första boken om Lilla Anna kom 1964 och blev Inger och Lasse Sandbergs stora genombrott. Figuren Anna kom till när Inger Sandberg var gravid med sitt tredje barn, som hon var säker på var en flicka. Men det visade sig bli Niklas, som även han förekom i flera böcker.
Sammanlagt har paret skrivit över hundra barnböcker som översatts till ett trettiotal språk. I dag är Spöket Laban den kanske populäraste figuren.
Lasse Sandberg lämnade ett rikt bildmaterial efter sig när han dog 2008, men Inger Sandberg skriver inte längre nya texter.
Paret har fått en rad priser, bland annat Astrid Lindgren-priset och Nils Holgersson-plaketten. I år har Inger Sandberg utsetts till hedersdoktor vid Karlstads universitet och i september får hon sin doktorshatt.
