Starka scener. För en dryg vecka sedan deporterades tio unga afghanska män från Landvetter till Afghanistan. Efter att bussen kört iväg från förvaret låg desperationen kvar i luften. Många grät och man försökte trösta varandra. "Offren är de krigsskadade, traumatiserade barnen", skriver Henry Ascher.
Starka scener. För en dryg vecka sedan deporterades tio unga afghanska män från Landvetter till Afghanistan. Efter att bussen kört iväg från förvaret låg desperationen kvar i luften. Många grät och man försökte trösta varandra. "Offren är de krigsskadade, traumatiserade barnen", skriver Henry Ascher.

En ovärdig behandling av unga

ANNONS
|

Vad händer med ett samhälle som behandlar krigsskadade, traumatiserade, föräldralösa barn som kriminella våldsverkare? Som behandlar samhällets mest utsatta medmänniskor på ett inhumant sätt och i strid med den kunskap vi har om vad de behöver? Vad får det för följder när den rödgröna regeringen ersätter folkhemstanken om solidaritet med de mest utsatta med ”ordning och reda”?

Det har nu gått 16 månader sedan Sverige annonserade sin nya restriktiva flyktingpolitik och åtta månader sedan den sjösattes. Många varnade för följderna.

Idag ser vi effekterna. De är förödande. Inte bara för de asylsökande barn och unga som drabbas utan också för oss som möter dem och för Sverige som land.

ANNONS

Yasin flydde från Al Shabab

Häromdagen mötte jag 16-årige Yasin som remitterats till Flyktingbarnteamet för bedömning. Han berättar om sin uppväxt i Somalia. En dag kom Al Shabab-män till hans hem och mördade hans pappa framför hans ögon. De grep honom och fängslade honom i ett träningsläger där han under tre månader fick lära sig att, som han sa, göra onda saker mot andra. Han blev uttagen till en grupp som skulle göra självmordsattacker.

Efter tre månader attackerades lägret av regeringsarmén och många dödades. Själv lyckades han fly tillsammans med fyra andra tillfångatagna pojkar. Under flykten sprang tre av dem på en mina då de flydde och dog framför ögonen på Yasin. Den fortsatta flykten var svår. Yasin satt fängslad i Libyen under sju månader. Om vad som hände då berättar han ingenting.

Trots det ofattbara Yasin gått igenom är han på många sätt en imponerande kille. Han älskar skolan och hans stora mål är att läsa vidare. Han vill bli ingenjör. Men han tvingas kämpa hela tiden. Och nu håller han på att förlora den kampen.

”Jag skulle klara det om det inte var för två saker. Jag vet inte var mamma och mina tre småsyskon är. Men det viktigaste är den ovissa framtiden.”

ANNONS

Yasin har varit i Sverige i ett och ett halvt år och har inte ens varit på sin första intervju på Migrationsverket. Han vet också att chanserna för honom att stanna idag är mycket små. Sannolikt räknas han upp i ålder och får avslag som så många andra under det senaste året. Och han vet vad som händer om han tvingas tillbaka till Somalia.

Yasin kämpar med skolan. Men minnesbilderna av pappas blod på hans kropp och hans kläder sköljer över honom både då han är vaken och då han sover. Ovissheten förflyttar honom ständigt tillbaka till Somalia. Bara stundtals finns han närvarande i sitt svenska klassrum. Nu söker han hjälp för att han inte kan sova, är deprimerad, har ångest och inte kan koncentrera sig i skolan.

Skolan viktigast

Jag har mött många barn och unga i Yasins situation. Som bär på upplevelser som är omöjliga att omfatta. Som mot alla odds lyckats korsa kontinenter, hav och gränser för att söka skydd. Som trots smärtan är fyllda av ungdomlig energi och ambitioner att återgälda den omsorg de möter vid ankomsten till att göra något bra för Sverige. Skolan och studierna är för de flesta det som blir allra viktigast. Trygghet och hopp, framtidstro och tillit är förutsättningen för att kunna lägga det förflutna bakom sig. Forskning från Stockholms universitet visar att det går bra för de flesta.

ANNONS

Flyktingbarnteamet i Göteborg ger vård på specialistnivå. Teamet innehåller både barn- och ungdomsmedicinsk och barn- och ungdomspsykiatrisk kompetens. Sedan 2007 har vi kunnat hjälpa traumatiserade barn genom att långsamt och tålmodigt återskapa trygghet, tillit och hopp. Förutsättningen är förutsägbarhet, att framtiden inte är osäker, hotfull eller skrämmande. Först då kan de traumatiserade barnen lägga det förflutna bakom sig. Genom ett sådant arbete, baserat på vetenskap, evidens och ett barnrättighetsperspektiv, har vi varit framgångsrika.

I dag har situationen drastiskt förändrats. De traumatiserade barn vi möter har överlevt, flytt och kommit till trygghet och skydd. Bara för att återigen förlora allt. Många placeras på så kallade stödboenden där de i stor utsträckning ska klara sig själva utan det vuxenstöd unga behöver, särskilt om de är traumatiserade. De räknas upp i ålder och vuxenförklaras på godtycklig grund. De får avslag på sina asylansökningar efter beslut som forskning, Barnombudsmannen och Migrationsverkets egna utredningar visar inte är rättssäkra. Och trots att besluten överklagats och inte vunnit laga kraft kastas de ut från familjehem och grupphem, blir av med god man och socialassistent och skickas till boenden för vuxna långt borta från vänner, lärare och nya nätverk, där de tvings dela trånga rum med främmande och skrämmande vuxna som ofta mår dåligt.

ANNONS

I den situationen är det många barn som klamrar sig fast vid det enda hoppet som finns kvar: skolan. Några reser fyra till fem timmar varje dag, andra lämnar de anvisade förläggningarna långt borta och lever hemlösa, allt för att kunna gå i skolan.

De barn vi möter idag är uppgivna, ångestfyllda och djupt deprimerade på ett sätt och i en omfattning jag inte varit i närheten av under de 20 år jag arbetat med barn och unga på flykt. Och vi som ska behandla barnen befinner oss i en situation där de verktyg vi arbetar med, och som i forskning och erfarenheter visat sig verkningsfulla, är oanvändbara. Vi ges inte längre förutsättningar för att kunna återskapa trygghet, tillit, förutsägbarhet och framtidshopp. Istället försöker vi jobba med korta perspektiv, här och nu.

Det funkar inte. Inte när man sitter fast i ett nu som är ett skruvstäd mellan ett fruktansvärt förflutet och en hotande framtid.Det som återstår är att försöka kämpa med att få barnen att lova att inte ta livet av sig tills vi ses nästa gång, om några dagar.

Där är vi idag. I Sverige 2017.

Totalt kaos

Den rödgröna regeringens försök till ny asylpolitik med målet att skapa ”ordning och reda” har i själva verket lett till totalt kaos. Offren är de krigsskadade, traumatiserade barnen. Men det är fler som drabbas. Nästan dagligen blir jag kontaktad av lärare, gode män, boendepersonal, vårdpersonal, socialassistenter, medmänniskor. De är förtvivlade, uppgivna och heligt förbannade. De ser hur de energiska, ambitiösa ungar de jobbar med eller lärt känna bryts ned. Och de kämpar med sin egen hjälplöshet. Många säger att de är skrämda över vad de ser, att de inte längre känner igen sig i Sverige.

ANNONS

På en skola har man inrättat ett särskilt rum vid lärarrummet där lärarna kan sitta och gråta.

Det är otroligt tungt idag för alla de som behövs som stöd, som en sista livlina. Men vad händer om professionella och frivilliga, om de – vi – inte orkar längre…?

Ett samhälle som vägrar ge krigsskadade traumatiserade barn och unga den hjälp de behöver är ett hårt och omänskligt samhälle. När vi överger solidaritet, medmänsklighet och omtanke med samhällets mest utsatta medmänniskor kastar vi viktiga verktyg i kampen mot våld, organiserad kriminalitet och våldsbejakande extremism på sophögen. Forskning visar att människor i samhällen med låg grad av tillit har sämre hälsa och kortare livslängd.

Det finns inga vinnare.

Hoppet ligger hos alla som inte accepterar denna utveckling. Många av de som finns runt de unga kämpar idag med att försöka fortsätta orka vara ett stöd. Nätverk och organisationer bildas, till exempel ”Vi som inte står ut”. I Göteborg har enskilda, kyrkor och organisationer bildat organisationen Agape som ordnar mat, aktiviteter, stöd och frivilliga familjehem åt de unga som räknats upp i ålder och är hemlösa. Yrkesverksamma, professionella, läkare och forskare protesterar, skriver upprop och öppna brev, varnar och uppvaktar.

ANNONS

Vi accepterar inte

Denna växande humanitära folkstorm avspeglar en medmänsklig solidaritet som utgör en del av vårt land att vara stolt över. Att den också utgör en politisk kraft har blivit alltmer tydligt. Budskapet är: vi står inte ut! Vi accepterar inte ett omänskligt Sverige.

Stefan Löfven, Morgan Johansson och Anders Ygeman, ni är arkitekterna bakom ordning och reda-politiken. Orsakerna till den kan ha varit hur lovvärda som helst. Men effekterna av den har blivit ett svart kapitel i Sveriges historia. Ni har chansen att backa. Att säga att detta blev fel och att vi måste våga ta ett steg tillbaka. Har ni det modet?

Fotnot: Yasin heter egentligen något annat.

ANNONS