När jag läser ut Göteborgs schamaner sitter jag på tåget mot bokmässan, och plötsligt längtar jag istället för att ha ångest. Ge mig Andra Lång igen, blöta höstlöv på Järntorget! Det är i skildringen av Göteborg som romanen har sina största förtjänster, och det börjar med en madeleinekaka. Felix har precis skrivit under skilsmässopapper, och inser att han stod på samma plats för över tjugo år sedan, när han precis flyttat till staden och via sin flickvän kommit i kontakt med en grupp schamaner. Berättelsens crescendo sker när en sjuk man kommer till kollektivet. Först verkar han bli helad, sen dör han ändå.
Den nyskilde Felix behöver en distraktion bestämmer sig för att gå till botten med vad som hände. Vad som blev av alla förvirrade ungdomar som förenades i att de trodde på något större. Det utvecklas till en sorts High Fidelity-lista, som genom möten med karaktärerna kastar ljus på bokens stora frågor: Vad är sant, vad går att veta, och spelar det egentligen någon roll?
Johan Nilsson verkar gilla sin Klas Östergren – här finns stora våningar med kakelugnar, stuckaturer och en allmänt mystiskt stämning som för tankarna till Gentlemen. Jag minns att jag gillade inledningen i Gentlemen mest, när huvudpersonen jobbar på en golfbana. Ju mer det liknade en deckare, desto mer dalade intresset. På samma sätt kan jag här ställa mig undrande till schamanismen. Vad har seanserna och andligheten för funktion, när det för de flesta läsare borde framstå som rätt krystat? Det strösslas även med väl många pseudofilosofiska diskussioner om huruvida slumpen existerar, och liknande. Slutet är överbelastat med visdomar som hade kunnat lämnats osagda.
Men Nilsson har en stark tillit till fiktionen, som faktiskt är ovanlig idag. Den gör att man gärna följer med i svängarna och accepterar är trygg med berättarrösten. En röst som förresten är driven, inkluderande och underhållande, som går att känna igen från krönikorna i GP.
Och nog har Nilsson har ett syfte som går bortom schamanism. Det har med berättande att göra. Berättelserna som sådana. Där ingår tro på det övernaturliga, men också vår fantasi och det vi skapar varje dag för att göra en grå tillvaro mer uthärdlig.
Fotnot: Johan Nilsson är medarbetare på GP:s Världens gång-redaktion, därför recenseras hans bok av Jack Hildén, kritiker på Aftonbladet.
