Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgrens säregna epos om kärlek och tyranni, död och uppståndelse, upphör inte att fascinera unga och gamla läsare från vitt skilda kulturer. Romanen, som översatts till 46 språk och som gestaltats på film och i teateruppsättningar, spänner en båge mellan den sublima lycksaligheten och underjordens kallsvettiga desorientering.
Ilon Wiklands tydligt Tellus-förankrade, vackert vemodiga och stundtals skräckinjagande illustrationer har sedan boken kom ut 1973 varit en oupplöslig del av läsupplevelsen. Fyrtiofem år senare är det dags för ett helt annat konstnärstemperament att redovisa sitt möte med ett av barnlitteraturens mest älskade verk, vilket resulterat både i en nyutgåva och en utställning på Kulturhuset i Stockholm som pågår fram till den 16 september.
LÄS MER:Almapriset till Jacqueline Woodson
Mörkare än föregångaren
Den internationellt uppmärksammade konstnären och illustratören Jesper Walderstens tolkning är betydligt mörkare och vuxnare än föregångarens. I sina grafiska bilder av kontrasterande ljus och svärta är Waldersten sparsam med beskrivande detaljer. Ondskan i drakens gestalt sprakar av aggressiv energi men är främst en abstraktion och berättarjaget, den tuberkulossjuka Skorpan, framträder bara med sina skeva, bleka ben.
När Ilon Wikland i en central scen framställer Skorpans kamp med paniken i den underjordiska gången genom att teckna honom krypande i detta trånga element går Waldersten ett steg längre och placerar läsaren ensam i det svarta hålet. I hans bildvärld befinner vi oss antingen inne i huvudpersonens medvetande, eller betraktar honom och hans älskade bror på ett så långt avstånd att alla särskiljande drag utplånas, vilket återigen placerar läsaren i händelsernas centrum.
LÄS MER:I huvudet på mördarens mamma
Ett centralt tema i Bröderna Lejonhjärta är den allt övervinnande kärleken som får Skorpan att säga att han vill vara tillsammans med Jonatan ”om det också är i ett avgrundsrike i underjorden”. På den visuella abstraktionsnivå Waldersten valt får närheten i brödernas relation skildras med symboliska uttrycksmedel. Som när de avtecknar sig som streckgubbar inne i Katlagrottans eviga natt och ljuset från deras facklor smälter samman i ett hjärta. Ilon Wiklands bildmässiga förankring i det kärva fattig-Sverige som finns som en väsentlig fond i Lindgrens berättelse faller däremot bort i Walderstens stiliserade gestaltning.
Ömheten får en biroll
Rakt genom hela nytolkningen vibrerar den inledande brandens trauma, då Jonatan räddar Skorpan och själv dör. Eldens uppslukande vassa former binder samman allt som är skrämmande: den antydda Katla, underjordens fasor, de ensliga bergen, Tengilsmännens giriga nävar och återkommer också i förrädaren Guldtuppens spetsiga kam.
Den karaktäristiska dualismen i romanen, ”vad det var hemskt och vad det var vackert”, som Skorpan uttrycker det, ryms inte riktigt i Jesper Walderstens illustrationer. Här är det de mörka krafterna som dominerar. Det blir en ond saga om utsatthet och övervåld, där ömhet och hjältemod visserligen finns, men förpassas till en biroll.
