En mystisk dimension där ölen dricker sig själv

Västerhus i Majorna är enligt GP:s klubbskribent Jonathan Bengtsson en surrealistisk plats som är det närmaste Göteborg kommer Bermudatriangeln.

ANNONS
|

Jag står och håller hand med en kvinna som är 25 år äldre än mig utanför Västerhus. Det är sent, ingen av oss har någon rimlig aning om hur vi hamnade här. Vi står bara och röker och just i detta ögonblick uppdagas det för oss att vi inte riktigt vill det. Våra blickar möts, förvånade över att omständigheterna har tryckt våra kroppar till denna punkt i civilisationen.

Av någon anledning är Västerhus kusligt mottagligt för surrealistiska händelser. Baren verkar ligga nära anslutning till en annan, mystisk dimension där ölglas dricker sig själva och musiken spelas baklänges. Det närmaste vi göteborgare kommer Bermudatriangeln. Jag och kvinnan släpper taget om varandra och skiljs åt.

ANNONS

Inne i lokalen blinkar spelautomaterna flirtigt mot alla utsvultna reptilhjärnor. Mina vänner häver hotshots och kvällens band kör en ruskig rockabilly-version av White Wedding. Yeahville, de heter så, gör inte dålig musik, inte i strikt bemärkelse, men jag tror ändå att detta hade fungerat att tortera kinesiska dissidenter med. Trions covers är poppiga och glada – och någonstans under de studsande tonerna skymtar ett våldsamt, ogenomträngligt mörker.

Ett par reser sig upp och börjar bugga. Kvinnan snubblar till och ramlar nästan baklänges, men danspartnern drar upp henne från bergskanten precis innan gravitationen besegrar materian.

Vissa kallar fortfarande Västerhus för Suggan, medelåldern här ligger väl en bit över 40 bast. Jag går inledningsvis runt med ett snett flin. Men vart kommer jag själv gå om några decennier, när åren är borta men rastlösheten intakt? När tiden har ätit ner kroppen, men samma gamla begär och passioner klöser i hjärnan? Ok, kanske inte hit. Västerhus är ändå ganska nära att vara ett ställe där du skulle kunna bli påtvingad en uråldrig, förbannad amulett av nån gubbe med en döskalleapa på axeln.

Men trots det, få barer erbjuder en så utsökt balans mellan ursinne och frid. Drivor av människor rinner in och ut ur lokalen, som om ett par allsmäktiga händer spelade Labyrint med hela Majorna. Folk talar i den där höga, vilda tonen och trots kvällens toppridna atmosfär är allting riktigt avkopplande. Detta må vara en spritosande kyrka som håller väckelsemöte för en helt annan generation än min. Men vi lyckas alla hitta fram till samma slutmål: ett par timmars avbrott från vardagens maskinrytm.

ANNONS
ANNONS