Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Freddie Wadling.
Freddie Wadling.

En hyllning till Wadlings livskraft

Att Göteborgs stadsmuseum ett år efter Freddie Wadlings bortgång ger plats för Freddie Wadlings kabinett är värt en stående ovation och stärker bilden av en av få kulturinstitutioner som omsorgsfullt lyssnar av vad som ligger i Göteborgsluften, skriver Malin Lindroth.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Konst/Musik

Utställning
Göteborgs stadsmuseum
Freddie Wadlings kabinett
Öppnade 2 juni

Wadlings kabinett blir inte riktigt som jag tänkt mig. På väg till stadsmuseet tänker jag på vad Paul Auster en gång skrev om de dödas saker och känner en liten vind av ödslighet blåsa upp. Hur rätt har han inte, Auster när han i sin kanske bästa bok Att uppfinna ensamheten pratar om efterlämnade ting som ”kokkärl från en svunnen civilisation” och ”sinnebilder av den ensamhet i vilken en människa fattar beslut om sig själv.”? Nå. Den här gången ska det visa sig att mitt gamla favoritcitat faktiskt missar målet. Väl på plats i utställningen som svämmar över av Freddie Wadlings grejer, känns det alls inte, som att befinna sig i ett monument över den ensamhet vi alla föds och dör i, mer som att gå på skattjakt. Eller kanske ännu mer som att kliva in i en alkemisk verkstad där drivor av pryttlar och magi, högt och lågt, blir det ämne ur vilket allt kan utvinnas. 

Multikonstnären kliver fram

Utställningen är ett ordnat kaos, fördelat på två avdelningar, bildkonsten för sig och musiken för sig. För många är Freddie Wadling känd främst som musiker, men här kliver han fram som en multikonstnär, i alla sina skepnader. Framförallt är det roligt att se väggen med teckningar, som är resultatet av ett bildskapande som sträcker sig tillbaka till barndomen. Käppen på podiet – det första som möter besökaren – är det enda som inte har legat i samlaren Wadlings garage. I övrigt är allt hämtat ur alla de lådor som efter villabranden fanns i garaget i Långedrag och omhändertaget av Freddie Wadlings vänner och kollegor, Henryk Lipp, Carl Michael von Hausswolff och livskamraten Bella Wadling. En handskriven affisch från 70-talet bjuder in till rockfest med Straitjacket ”Svettigt ös och raka rör”, för tio spänn. En köksbordslapp uppmanar Annika att ta väl hand om katten. Tillsammans med en myriad av andra lappar, prylar, serietidningar, ockulta ting, foton, anteckningar, tidningsklipp och minnen från alla tider skriver de fram historien om den tysta skolpojken från Fräntorp som erövrade sin röst och blev omistlig på 80-talets alternativmusikscen i band som Lädernunnan, Cortex och Blue for two, senare folkkär vistolkare och ständig samlare av allt. Vännernas berättelser är lyhört infogade i helheten. De finns där, som kommentarer till alla delar av utställningen, möjliga att avlyssna i hörlurar. Men undviker förklaringar och tillrättaläggande av den värld som är Freddie Wadlings. 

Mycket att hämta för alla

Freddie Wadlings konstnärskap är tätt sammantvinnat med Göteborgs närhistoria och han saknas av många på olika sätt. De som mött honom pratar om den starka närvaron. För andra är han en röst som alltid funnits där och nästan obemärkt sipprat in i ens egna historia på det vis som betydande musiker så ofta gör. Oavsett vilken grupp man nu tillhör finns mycket att hämta i den här utställningen.  

Att Göteborgs stadsmuseum ett år efter Freddie Wadlings bortgång ger plats för Freddie Wadlings kabinett är värt en stående ovation och stärker bilden av en av få kulturinstitutioner som omsorgsfullt lyssnar av vad som ligger i göteborgsluften. Med tanke på den betydelse Freddie Wadling har haft för Göteborg kan man tänka sig att en minnesutställning av det traditionella slaget låg nära till hands, men detta är så mycket bättre. Att låta garageinnehållet tala i sin egen rätt skapar en form och ett tilltal som är helt i takt med Freddie Wadlings konstnärsskap. Inte bara låter det besökaren komma nära konstnärens egen estetik, man undviker också varje ansats till ansträngd mytologisering, låter besökaren möta Freddie Wadling där man bäst möter honom, nämligen i ögonhöjd. 

Ett livslångt samtal

Freddie Wadling blir ofta liknad vid magiska utkantsvarelser. Han är släktingen till älvorna, freak och shaman som spelat Frankenstein på Stadsteatern. Vari låg magin kan man undra. Efter en knapp timme i sällskap med Freddies ofattbart många prylar framträder bilden av en människa som satte sig i dialog med nästan allt han kom i kontakt med, som stod han i ett livslångt samtal med tillvaron självt. Och det fina är hur samtalet pågår också när han som inledde det för alltid har lämnat stan.

Livet verkar vara inrättat så att det mesta i slutänden blir osagt. Freddie Wadling bröt den regeln och fick makalöst mycket sagt. Så blir Freddie Wadlings kabinett inte en plats för övergivna ägodelar och ”spöken som går att röra vid”, för att citera Paul Auster. Snarare en hyllning till en människa som bars och drevs av det starkaste uttryck för livskraft jag vet: den okuvliga lusten att tala.

LÄS MER: En okänd sida av Freddie Wadling

Mest läst