Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

9QHECAovC5HRWwP866PyeF7YumA.jpg

En hyllning till rätten att vara sig själv

En viktig historia om rätten att vara sig själv drunknar i ett alltför detaljerat och otympligt berättande. Bella Stenberg har läst den verklighetsbaserade Pojken med stjärnorna.

Roman

Pojken med stjärnorna

Mirre Sennehed

Idus förlag

Bankomatmordet kallades det i media, mordet på Per ”Pelle” Nordkvist som 24 år gammal höggs ihjäl vid en bankomat på Länsmanstorget den 13 februari 2010. Det som många trodde var ett rånmord var enligt hovrätten av hatbrottskaraktär.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Paradoxalt nog visar fotot som media använde av Pelle en kille vars utseende inte alls sticker ut, inte den kille med kajal, läppstift, tuperat hår och glittriga stjärnor i ansiktet vars utseende var så provocerande för vissa. Broder Daniel var favoritbandet och det syntes.

I Mirre Senneheds bok kallas Pelle för Philip. Författaren var en av hans vänner, och efter mordet har hon engagerat sig för människors rätt till sin egen identitet och jobbat med projekt kring att leva inom en subkultur. Pojken med stjärnorna är förutom en hyllning till Pelle och en skildring av hennes vänskap med honom ett upprop för rätten att vara sig själv.

Emo ett glåpord

Bokens Philip presenteras som en ung man som varit vilsen men börjat hitta rätt. Han vågar se ut som den han känner sig som inombords och har börjat snegla mot ett vuxenliv och en utbildning.

Stommen i Philips liv är ett kärleksfullt kompisgäng, där det finns utrymme för gothare, indiekids, pandapoppare, hårdrockare och punkare som alla gärna lyssnar på 90-talshits och eurodance när det är fest – men bevare den väl som kallar dem för emo. Just emo, detta svårtolkade och missbrukade ord, är det vanligaste glåpordet som kastas mot vännerna. Hatet mot dem som ser annorlunda ut är slentrianmässigt och på ett sätt opersonligt – det handlar bara om yta.

ax1LSjNzEMzY97-dBA0avrtKcgA.jpg
Mirre Sennehed. Författaren var en av Per ”Pelle” Nordkvists vänner, och efter mordet har hon engagerat sig för människors rätt till sin egen identitet och jobbat med projekt kring att leva inom en subkultur. . Bild: Jenny Kroon

Baksidan av att tillhöra ett gäng är grupptrycket, som Sennehed främst skildrar i den parallella historia som läsaren snabbt inser rör någon av mördarna. Hon bemödar sig om att ge även några i gänget av tonåriga gärningsmän en bakgrund (dock inte de två som utförde misshandeln och knivhugget) och lägger in en Romeo och Julia-romans mellan en subkulturell och en ”normis”, alltså en person som inte tillhör någon subkultur. Fördomarna mot ”de andra” finns hos båda grupperingarna. Samtidigt som det finns en föreläsande ton om emo och subkulturer har personerna en ganska tuff jargong om brudar och homosexuella. Hon strösslar med Göteborgshänvisningar och romantiserar festivallivet och ungdomens hårda festande.

Tog åtta år att skriva

En del är påhittat, en del kommer från Pelles dagbok, annat från vänners och familjens berättelser och verkliga händelser, förklarar Sennehed i förordet. Kärlekshistorien med tjejen som han träffat i Los Angeles vars flyg landar i Sverige på Alla hjärtans dag tillhör det som är verklighetsbaserat.

Det är lätt att se varför Sennehed behövt åtta år på sig för att skriva boken, och varför hon behövt göra det. Det är heller inte konstigt att Philip porträtteras som världens finaste person och att hon vill få med så många detaljer som möjligt. Dock gör det helheten otymplig. Att visa istället för att radda upp är lättare sagt än gjort. Med risk för att låta hjärtlös är det en bok mer för dem som har något slags anknytning – minnessidan på Facebook har över 1500 medlemmar – än för en utomstående.

y6TCXcMH-RpPCWtdqjnnH1vjNP0.jpg
Mest läst