Det var på nittiotalet. Vi hade åkt till Gnesta för att prata med Lars Hillersberg, konstnär och skandalmakare. Ständigt anklagad för majestätsbrott. Jag var allt lite skraj för Hillersberg, och Leif följde med som expertvittne, kunskapsbank och bodyguard.
Husets katt kissade genast välkomnande i Leifs väska, så "Kollektivbok" av Jarl Hammarberg-Åkesson blev blöt. Kritikern och Konstnären grälade sedan om vem som var den störste stilisten, Engels eller Marx?
Så här sa Leif:
– Marx är poeten, som sätter igång saker i huvudet på en. Jag satt på ett torp i Bergslagen och läste: När produktivkrafterna nått en viss given nivå - greppade en gitarr, och skrev en låt på ackorden D-E-A. Det var inspirerande att begripa den dialektiska materialismen och elementär harmonik på samma gång! Själva låten blev väl si och så. Blå Tåget refuserade den, men Nynningen gav ut den på skiva.
Hillersberg hade i sin tur försökt göra en teckning av dialektiken; en segelbåt som gör slag och kryssar över villande hav... "en blandning av ironi och engagemang".
Det var också Leif Nyléns cocktail. Engagemanget den självklara basen, och ironin som ett stänk angostura för att klarna känslorna. Alltid öppen, alltid garderad. Den ena handen vet precis vad den andra gör. Detta begreppspar var nog poeten Nyléns förbannelse, men kritikerns stora tillgång.
I sin lysande bok om sextiotalet Den öppna konsten, skriver han med kritisk blick om relationerna mellan den estetiska avantgardismen, ungdomskulturen och den politiska radikalismen. För att fånga tidsandan krävdes vidöppna spjäll mellan konstarterna: bild, text, ljud, musik, drama, dans, klassiskt och POP. Men också tvärvetenskaplig metod; litteraturvetenskap, statskunskap, sociologi, psykologi och – ekonomisk historia. Ingen kunde som Leif följa den poetiska tråden i konjunkturcykler och råvarumarknadens fluktuationer.
Viktigast av allt, det krävdes en förståelse för människans drömmar och tillkortakommanden. Hela livet skrev Leif om relationen mellan makt och frihet, såväl kapitalismens som den politiska progressivitetens teodicéproblem. Den öppna konsten är en kulturhistoria av den komplexa sort som ytterst sällan skrivs i Sverige. Men Leif lyckades, trots skrivkramp. Rolig att läsa är den dessutom!
Leif Nylén var en bodyguard med stark empati. Lyssna bara på folkvisepastischen "Törnrosa i Hässelby Gård" – hon som har hämtat sitt bidragsförskott, på byrån i Bromma. En feministisk klassiker.
Både på det privata och professionella planet är det svårt att tänka sig Leif utan sin lek- och livskamrat, Louise Waldén. Deras äktenskap var av det intellektuellt öppna slaget, med rötterna i kulturradikalism, kvinnorörelse och klok humanism. En tvåsamhet i rörelse, till glädje för många. Så sällsynt; i alla kulturer, alla åldrar.
