En berättare kan inte vara moralist

ANNONS
|

Tvärtemot rådet att ta en taxi från centrum till Doris Lessings hem i London ("det är så svårt att hitta dit!") har jag bokat hotellrum i en närbelägen stadsdel.

Jag avskyr att dimpa ner halsöverhuvud utan att ha något hum om omgivningarna. En lång och krävande promenad är dessutom ett bra sätt att lugna ner sig inför mötet med någon som åtnjuter mytisk status.

Doris Lessings karriär började med The Grass is singing, en äktenskapsskildring från ett av vita européer kolonialiserat Afrika som tar en kuslig vändning och formar sig till en thriller med psykologisk underskruv. Mary Turner lever i ett socialt och kulturellt vakuum, eftersom hon inte kan acceptera villkoren för existensen tillsammans med maken på den olycksaliga farmen. Manuskriptet hade Doris Lessing med sig i bagaget när hon lämnade upppväxtens Syd-Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och kom till London 1949 tillsammans med yngste sonen Peter, som hon numera delar adress med. "He 's living next door." Officiellt har hon alltså skrivit i 55 år.

ANNONS

Utanför turist-Londons snäva gränser i zonerna 2 och uppåt på T-banekartan breder hela små städer ut sig. Längs hårdtrafikerade huvudstråk trängs butiker, restauranger, secondhandaffärer och frisersalonger och det är en sådan gata vi traskar fram i snålblåsten på spaning efter en av Englands mest halsstarriga och mångsidiga efterkrigsförfattare. På kvällen ska England spela mot Kroatien i fotboll och bilarna kör omkring med flaggor. Någonstans i krokarna ligger Freudmuseet, där den landsflyktige Sigmund Freud bodde ett år innan han dog i muncancer och Anna Freud hade psykoanalytisk praktik långt in på 1900-talet.

Halvvägs slinker vi in i den lokala bokhandeln och köper ett exemplar av The Grandmothers, som innehåller fyra sinsemellan olikartade noveller som tar upp trådar från Doris Lessings tidigare verk. "Vet ni att hon är en av våra lokala storheter och har uppläsningar här ibland" säger bokhandlaren stolt. Jag undrar om kattskulpturen på hyllan bakom kassan möjligtvis är en eloge till Mrs Lessing som är en känd kattälskare. Han skrattar, nej den har en helt annan historia.

Doris Lessings radhus ligger vid en rofylld och avsides gata. Av någon anledning har jag fått för mig att hon måste vara lång och kraftig. Kanske för att porträttet på omslagsfliken till The Grandmothers frammanar bilden av ett lejon eller en härförare som skådat ljuset. Hon kommer inte och öppnar på ringsignalen utan uppmanar oss via porttelefon att stiga in genom dörren. En halvtrappa upp i hallens dunkel skymtar en späd, kort kvinna med stark utstrålning som ropar Hello! och vinkar åt oss att komma upp. Det är onekligen Doris Lessing från fotografierna och ändå en annan, mycket mer levande person som betraktar oss med skarpa men vänliga ögon. Huset med sin omisskännliga engelska karaktär verkar vid första anblicken vara något av en överbelamrad labyrint med trappsteg åt olika håll och vindlande korridorsnuttar. Jag minns inte om det är redan då som hon första gången mumlar att hon är oförmögen att hålla ordning, "I ''m completely incapable of being tidy".

ANNONS

Hon lotsar in oss i det ljusa vardagsrummet med högar av böcker på golvet och orientaliska mattor framför låga soffor. Har hon sågat av benen på den som vi sen sitter i under intervjun? Det är förbluffande hur avväpnande sittmöbler nära golvnivå är. Man kan inte halvligga och samtidigt vara rak som en eldgaffel. Jag inbillar mig att den trivsamma anspråkslösheten är en kvarleva från föräldrahemmet på den afrikanska farmen. Det som i självbiografin, Under my skin (1994), beskrivs som ett enkelt hem som byggdes upp från grunden med material som fanns på platsen. Om det är något jag inte förknippar med Doris Lessing så är det lyx och flärd.

Hon föddes 1919 i Persien, nuvarande Iran och bodde några år där, innan familjen drog vidare till södra Afrika för att hennes far, som var enbent efter första världskrget, skulle få odla majs.

Färden från Teheran till Europa blev en lång och påfrestande resa.

- Vi var den första familjen som åkte tåg genom Sovjetryssland.

Uthungrade fattiga barn stod på stationerna och tiggde. När hon berättar om det så här långt efteråt verkar det ha gjort starkare intryck än att hennes mamma plötsligt försvann när tåget åkte ifrån henne på någon station och ingen visste var hon var.

ANNONS

- Fick ni inte panik då?

- Min pappa fick panik, men inte jag. Och hon kom ju till rätta efter ett par dar.

Hon fyrar av ett mångtydigt leende som skulle kunna tolkas som att mödrar kan man i värsta fall klara sig utan.

Hon har skrivit om Afrika, om familjen, om krig, om kommunismen, om individens relation till samhället och om hur samhället bryts ner och om hur avvikande stöts ut ur gemenskapen. Om 60-talet och vad som hände under i 80-talet, senast i The Sweetest Dream (Ljuvaste dröm) 2002, där läsaren får flytta in hos en storfamilj.

Men nu börjar vi tala om The Grandmothers, som kom ut 2003.

- Tre av de fyra berättelser är sanna. "The Grandmothers", "A love child" och "Victoria and the Staveneys". Farmödrarna (the grandmothers) hörde jag talas om för många år sedan. Victoria and the Staveneys var ursprunligen om en amerikansk familj, men jag ändrade till engelska förhållanden. En typisk 60-talsfamilj, liberal, där allt går an, frihet. Inte vilken familj som helst skulle säga att de önskade sig ett svart barnbarn, det var ovanligt. I Amerika handlade det om pengar men i England blev det om klasstillhörighet. Det hade jag inte väntat innan jag började på den.

ANNONS

I korthet berättar den om en en svart kvinna, Victoria, som får barn med en vit medelklasspojke vars familj vill adoptera den lilla flickan och göra henne till sin, till en Staveney.

- Det är en ganska sorglig historia.

- Ja, men flickan får antagligen ett mycket behagligt liv.

- Mamman kommer att förlora sin dotter.

- Hon får säkert fler barn med predikanten hon ska gifta sig med. När man skriver tänker man inte i moraliska termer.Man kan inte vara moralist när man ska berätta en historia.

Jaha. Hon är sensitiv men glasvass, tänker jag. Framhärdar ändå med att fråga om hon inte kunde tänkt sig ett annat slut.

- Du vill få mig att göra moraliska ställningstaganden, men det tänker jag inte göra. Det låter som om du tror på lyckliga slut?

Den osentimentala hållningen bekräftas när vi glider över till berättelsen om farmödrarna som gett boken dess titel. En i mitt tycke ganska uppseendeväckande historia om två medelålders kvinnor, tillika barndomsväninnor som i flera år har en sexuell relation med varandras söner. Alliansen upphör inte förrän kvinnorna bryter den genom att förbjuda sönerna, som då redan har flickvänner, att besöka deras nattläger.

ANNONS

Jag säger att jag tycker historien verkar incestuös.

- Det måste vara atmosfären du menar. För det är ju inte incest.

Men är inte kvinnorna rätt glupska, försöker jag.

- Jaså, minsann, kvinnorna är glupska! Det var intressant. Är det reaktionen? Men jag är mycket tydlig med att det var pojkarna som tog initiativet och inte kvinnorna. Det var pojkarna som startade förhållandet och kvinnorna som bröt det.

Hon suckar.

- Stereotypen medelålders kvinna som jagar unga pojkar är så stark att det inte spelar någon roll vad man än säger. Förhållanden mellan unga män och medelålders kvinnor är mycket vanligare än man tror. Jag vet det, för när jag skrev om detta i Love again ( Kärlekens teater) för några år sedan fick jag brev från många läsare som kände igen sig.

- En dold verklighet alltså.

- Nej, inte dold, men man vill inte se det. Det är tabu.

Katten Yum-Yum har intagit en självsvåldig position på golvet framför oss. Hon väser dovt när man försöker klappa henne.

- Hon for mycket illa i sin första familj. Jag tror inte de avsiktligt behandlade henne så illa. Jag tror det var ren dumhet. (Doris Lessing har ett speciellt sätt att uttala "stupid" och "stupidity", som när en gummisnodd smätter till.) .Hon var en väldigt vildsint katta när hon kom hit, men nu är hon bättre. Jag tog henne från ett uppsamlingshem här i närheten.

ANNONS

Doris Lessing trivs i sitt hus i London.

- Det är mycket lugnt. Här finns fåglar, rävar, igelkottar och katter. Jag har bott här i 22 år och det är det längsta jag bott på något ställe. Men jag är fullständigt omöjlig på att hålla ordning. När jag först kom till London bodde jag i ett hus nära Portobello Road, utan centralvärme och jag måste bära kol uppför trapporna till två små rum med två små kaminer.

Hon tar upp den tappade tråden och säger att The Reason for It är den historien i senaste boken som inte har verklighetsbakgrund.

- Jag tycker om att hitta på och använda min fantasi när jag skriver.

Talangen att skapa andra världar prövade hon ju fullt ut i sciencefictionserien Canopus i Argo, som fick en del kritiker att rynka på näsan för att hon avvikit från den rätta vägen. Men även Instruktion för nedstigning i helvetet och En överlevandes minnen (1975) hör dit. Den första är en kaotisk resa in i föreställningsvärlden hos en man som förlorat minnet och tagits in akut på sjukhus. Den andra är en samhällskritisk fabel om en storstad där anarki utbrutit och den kvinnliga berättaren beordras av en främling att ta hand om en vinddriven flicka. Genom fönstren betraktar kvinnan förödelsen på gatorna samtidigt som märkliga, drömlika scener utspelar sig bakom väggen som öppnar sig inne i hennes egen lägenhet.

ANNONS

Även i The Reason for it skildras ett samhälle i upplösning. En kultur där muntliga berättelser hölls levande och en demokrati byggd på visdom har ersatts av en slappkultur med håglösa ungdomar och ledare som bara tänker på sig själva och lever långt från sitt folk. Om den nya konstitutionen står "att så mycket har blivit teori som var menat att vara substans och verklighet".

- Idag tar vi för givet att en civilisation måste grundas på det skrivna ordet, men det har funnits andra typer av civilisation.

- Mrs Lessing, jag fick känslan att ni var väldigt arg när ni skrev den här historien. Stämmer det?

- Ja, det var jag. Jag ser många paralleller till dagens samhälle. Som att härskaren, som förstör kulturen, är dum och obegåvad och att folk omkring honom inte reflekterar över vad det innebär att han är dum eller ens lägger märke till det. Människor som har politisk eller religiös makt kan vara väldigt dumma ("very stupid!") även om deras parti och partiprogram verkar vettigt.

- Men folket valde ju själva den där härskaren.

- De valde någon som var dum. Det är så vi bär oss åt, eller hur! Ledare som ser bra ut, har karisma och är trevliga - vi väljer dem gång på gång. Det är inget ovanligt.

ANNONS

- Har härskaren drag av Tony Blair?

- Låt oss inte glömma bort att vi har en amerikansk president som inte är alltför klyftig!

Hon ville beskriva ett samhälle som har kollapsat, ett demoraliserat samhälle. Där unga människor inte längtar efter något mer än att äta gott och dricka.

- ... allt överflöd omkring dem... ungdomar tror det är normalt att få allt man begär. Men det är så ekonomin fungerar - man ska spendera pengar på sånt man inte behöver. Det är svårt för ungdomar idag att begripa detta, vi har ju sett så mycket annat under vår livstid. Men om man erinrar sig 60-talet, så hade vi en hel generation då som trodde att de var kungar och drottningar. Men det slog dem aldrig att de var en ny marknad. Att ungdomar blev en marknad hade aldrig hänt tidigare.

- I En överlevandes minnen ville jag frammana en ström av upplevelser på två nivåer, en personlig och en icke-personlig. Det var ett sätt för mig att skildra hur någon i min egen generation upplevt allt som försvunnit... hela imperier, Hitler, Mussolini, det brittiska imperiet som ingen trodde någonsin skulle gå under. Men ingenting sådant är beständigt. Jag ville åskådliggöra en känsla av förgänglighet. Samhällen bryts ner, och så är det nu också.

ANNONS

Plötsligt ringer telefonen. Ett kort samtal. Det är visst om någon korrekturläsning av en bok som ska komma till hösten, med essäer och urklipp. Hon arbetar helst på morgnarna mellan 8 och 13.

Vad är det som driver henne?

- Jag brukar säga på skämt att vi som skriver är mycket neurotiska. Skrivandet är nog ett sätt att skapa ordning i tillvaron. Jag har alltid många böcker i huvudet samtidigt och vet inte vilken det blir förrän jag börjat på den. Nu är jag 85 och många av mina historier kommer aldrig att bli skrivna. Men jag kan ändå tänka på dem. Det roar mig. Vi är historieberättande djur, "storytelling animals". Även när vi drömmer är vi ju skapare av historier.

- En gång i tiden funderade jag på att skriva en självbiografi om drömmar. Men det var för svårt.

- Någonting med psykoanalys? ... fanns det något psykoanalytiskt i En överlevandes minnen?

Hon skrattar kort.

- Nej, nej. Man behöver inte psykoanalys för att skriva fantasifullt. Analysen kan tvärtom ta död på fantasin. Jag har aldrig på allvar gått i psykoanalys. Det är förresten förbluffande hur patienterna drömmer för att tillfredsställa terapeuternas önskningar.

- Gör de?

ANNONS

- Jo, jag vet.

- Min relation med Laing har förresten överdrivits alldeles enormt.. Allt det där är nu ett passerat fenomen. Men det låg ett sjukhus här uppe där Laing med sina liberala idéer hade gott inflytande över de andra doktorerna.

- Ronald Laing hade ju en stark humanistisk inriktning.

- Ja. Förutom att han anklagade mödrarna för allting. Vilket man alltid gör.

- Anklagas mödrarna för ofta? Men är de inte skyldiga?

- Skyldiga. Vilket underligt ord!

- Men kvinnor känner sig ofta skyldiga.

- Ja. Det är en fruktansvärd börda. Avskyvärd.

- Kan vi bli av med den?

- Inte omedelbart. Det är verkligen en fruktansvärd börda ... jag har inte känt av den så mycket, utom under en kort period och då arbetade jag mig ur det.

Tiden har runnit iväg. Efter mild övertalning ska vi få se Doris Lessings arbetsplats uppe i sovrummet där hon skriver sina böcker på en gammaldags skrivmaskin, även om hon först värjer sig med att där är alldeles för "untidy". Det är en underbar sov- och arbetsholk, tillbyggd som en vindskupa med utsikt över Londons skyline. Man kan ligga på sängen framför öppna balkongdörrar och följa solens och månens gång över himlavalvet. Hon pekar på en jättestor ask, ett riktigt vårdträd. Där fanns till och med en räv förut men någon granne delade inte åsikten att det var särskilt charmigt. "He wants everything to be tidy, you know."

ANNONS

Innan vi tar adjö och lovar att posta några brev frågar jag om hon ska se fotbollsmatchen.

- Ja, men bara andra halvlek för min son härintill mår inte så bra och jag måste ta hand om honom också.

Några andra böcker av Doris Lessing:

Martha

Bra gift

En fläkt av stormen

Staden med fyra portar

Sommaren före mörkret

Den femte sanningen

Det femte barnet

Ben, ute i världen

ANNONS