Tack SVT för beslutet att lägga ned Debatt, skriver Emanuel Karlsten.
Tack SVT för beslutet att lägga ned Debatt, skriver Emanuel Karlsten.

Emanuel Karlsten: Stockholmsperspektiv som gör Göteborg till ett Vuxenliseberg

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det finns ett ögonblick i varje inflyttad göteborgares liv när fjäll faller från dess ögon.

För mig hände det i veckan, nästan tre år efter att jag flyttat hit. Det var då jag såg titeln på Petra Marklunds nya låt, Det som händer i Göteborg (Stannar i Göteborg) .

Jag ryggade tillbaka, läste igen. Försökte förstå. Har allsångsledaren Petra "September" Marklund alltså gjort rusig Las Vegas-parafras på Sveriges näst största stad? Är det på riktigt? Är det hipster-ironi?

ANNONS

Jag googlar. Hittar intervjuer. I Aftonbladet berättar Petra Marklund att hon har "festat väldigt mycket i Göteborg". Reporter frågar mer specifikt om vad som hänt:

"Jättemycket! Jag har spelat där och brukar alltid vara på P3 Guld och Way Out West. (…) det händer alltid något knas /…/ Göteborg har blivit en bra tillflyktsort."

Jag hittar ingen ironi i citatet, däremot massor av arrogans. Ett kolonialt stockholmsperspektiv på Göteborg som ett Vuxenliseberg, som ändstationen på en tre timmar lång ölsittning i en X2000-bistro.

Jag blir vansinnig. Är det ingen som rasat över den totala avsaknaden av självdistans, över föraktet? Nej, även denna tidning godtar låten som en hyllning. Det är faktiskt det exakta ordvalet i rubriken på artikeln i GP: "Petra Marklund hyllar Göteborg". Inte heller får hon den uppenbara frågan: "Men Petra, är det inte lite märkligt att exotifiera Sveriges näst största stad på det här sättet? Vad säger det om din syn på Göteborg, vad säger det om dig?" Nej, istället förklaras låten som en "kärleksbrygga från Stockholm till Göteborg" och Marklund får berätta om den gången hon var vaken hela natten i Göteborg och drack milkshake i gryningen.

Jag klandrar inte reportern, inte heller GP eller någon annan göteborgare. Jag förstår att man gett upp för den här skiten, den har pågått alldeles för länge.

ANNONS

Det finns ett klipp på Youtube som har kultstatus i delar av Göteborg. Det är från Göteborgsvarvet för några år sedan och en löpare med stockholmsdialekt springer förbi kameran och försöker veva igång publiken. "Ge mig lite, kom igen, ge mig lite nu, så ja!!", skriker han. Strax bakom kameran hörs en göteborgare som vänder sig till sin kompis och föraktfullt kommenterar: "Stockholmare. Det kunde man ju ge sig fan på att det var en stockholmare!"

Jag har tidigare mest sett det där klippet som uttryck för en komisk kulturkrock, men ju längre jag bor i staden förstår jag att det är ett symptom på en total matthet över stockholmsarrogans. Som att Göteborg är huvudstadens lilla konferensstad. Åka-och-springa-staden. WOW-staden. Tokiga-minnen-med-för-mycket-alkohol-staden.

Så litet och så underlägset storstaden att den kan ses som en "tillflyktsort" av artister, trots att det handlar om Sveriges största event. Förväntas vi visa tacksamhet över det? Uppskatta att Marklunds låt egentligen är en "kärleksbrygga" till oss? Kanske vara lite glada över att stockholmarna lär oss hur man ska bete sig som publik när de nu kommit för att svettas i vår halvmara.

Givetvis finns anledning att också vara självkritisk här. Göteborg har stundtals anpassat sig med en lillebrors överseende. Till och med kapitulerat och lanserat sig som "eventstaden" för att kapitalisera på stockholmarens dästa inställning.

ANNONS

Men allra mest handlar det här om stockholmaren själv. Som ser världen utanför Stockholms tullar som tjänare av deras egen storhet. Därför kommer de hit och åh:ar, lägger huvudet på sned och "uppmuntrar" Göteborg genom att berömma våra pittoreska spårvagnar. Säger "gôtt" på dålig dialekt och förklarar att Göteborg är "lite som Las Vegas". Allt kan hända här, allt stannar här. I Sveriges näst största stad. Är det någon som kan ge Stockholm en örfil?

Jag fattar att ni, göteborgare, har känt det här länge och jag är ledsen att jag vaknar först nu. Det känns till och med fånigt att det var en låttitel som fick mig att sniffa på det geopolitiska luktsaltet. Men nu står jag här med er, vederkvickt och klarvaken. Trött på att rita kors i taket varje gång Göteborg nämns i Aktuellt-sändning. Irriterad över att göteborgslag så sällan nämns på samma villkor som stockholmslag i Fotbollskväll.

Dessutom lite skamsen över att jag flyttade hit i tron att min förra uppdragsgivare, Dagens Nyheter, var en rikstidning. Jag har aldrig ens sett en pappers-DN i Göteborg.

Jag inser också att jag härmed sällar mig till de göteborgspatriotiska, de i stockholmarens ögon patetiska som behöver pinka revir på grund av mindervärdeskomplex.

ANNONS

Tvärtom. Anledningen att jag överhuvudtaget reagerar är för att jag ser ett Göteborg som inte har något att be om. Som knappast behöver stå med mössan i hand för vare sig artister eller kändisar.

Och som framför allt måste börja säga ifrån när en stockholmsartist försöker förminska Göteborg till hennes privata, knasiga feststad.

ANNONS