Vilken enorm kraft det finns i rädsla. Ett emotionellt kärnvapen som slår ut alla kroppens civiliserade funktioner: Logiken, förnuftet, medmänskligheten.Den kan uttrycka sig i aggressioner eller i total handlingsförlamning och är framför allt irrationell. Den infann sig inte när Turkiet förra veckan drabbades av tre självmordsbombare på sju dagar – minst 39 döda. Men efter 31 döda i Bryssel slår den plötsligt ut hela vårt nervsystem. Vi ser oss själva eller våra barn i de kroppar som bärs ut från flygplats och tunnelbana. Terroristen finns plötsligt i varje hörn och just jag är mål för nästa attack. För vem kan veta? Och vad ska vi göra?
På nätet höjs tonläget. Alla rädslans symptom manifesteras. Ilska, frustration, uppgivenhet, hat. Hur kunde vi vara så blinda. Hur kunde vi släppa in flyktingen, muslimen, terroristen?
Rädslan är en klusterbomb som fräter ut intellekt och logik. Den är faktaresistent och totalt ointresserad av nyanser. Den vill ha omedelbar trygghet, kortsiktiga och enkla lösningar.
Det finns en annan känsla som är jämförbar med rädslan och minst lika farlig: Hopplösheten. Den växer i utanförskapet och dess symptom är meningslöshet. Att inget riktigt går att påverka, att livet är ett kärlekslöst vakuum i väntan på döden. Hopplösheten är också den egenskap ideologiska fanatiker söker vid rekrytering. Extremisten erbjuder en idé om att det hopplösa livet kan investeras i något större än en själv. Det meningslösa förvandlas till något unikt meningsfullt om det tillåts offras för ett högre syfte. Ett liv mot fler. Allt för en politisk ideologi, en rasren stat, ett kalifat eller vad extremistens mål är.
Det mest lömska är att rädslan och hopplösheten samverkar, bildar ett destruktivt ekosystem som är nästan omöjliga att bemöta. Ingen som är rädd accepterar en lösning om att “leva våra liv som vanligt”. Rädsla försvinner inte av att någon ber dig sluta vara rädd. Precis som hopplöshet inte botas av ord om att förändring finns, hopp kommer.
Därför är det enklaste en opinionsbildare kan göra idag att erbjuda enkla lösningar: Hårdare tag och straff. Mer våld, mer kontroll, tydligare gränser. Sortera mänsklighet utifrån hudfärg och peka ut främlingen och dess religion som problemet.
Men allt sådant kastar oss bara in i en destruktiv spiral. Rädslans murar förskjuter människor, göder hopplöshet och öppnar fältet för ny extremistrekrytering. Så skapas ett destruktivt ekosystem där terroristen är enda vinnaren.
Jag säger inte att jag sitter på en bra lösning. Jag säger att ingen gör det så länge vi låter omdömet grusas av rädsla. Det är okej att det är så just nu. Låt oss bearbeta den omedelbara rädslan i väntan på att “medmänsklighet” och “solidaritet” inte känns som så krystade ord. De är båda uttryck för den enda känsla som trumfar både hopplöshet och rädsla: kärlek. Så länge sådant känns som avlägset flum borde vi akta oss för att dra några slutsatser alls om vad som är bäst för världen.
