Jemens president gör det. Irans president också. Makedoniens premiärminister gör det, till och med Norges statsminister. Men inte Sveriges. Vad? Twittrar.
Sverige har inte och har alltså aldrig haft ett officiellt Twitterkonto för landets högsta ledare. Därmed bottenrankas vi i världen enligt Digital daya årliga index. Bara elva av världens demokratier saknar ett officiellt regeringskonto på Twitter. Sverige är ett av dem.
Det är 2015 och jag undrar om Stefan Löfven har vett att skämmas.
Frågan aktualiserades i veckan när Barack Obama skrev en första tweet från ett nyskapat presidentkonto för USA. Han har personligen funnits på Twitter i flera år, men nu startades presidentkontot, @POTUS (President Of The United States).
Den första tweeten var elegant självklar och smart, han skrev:
"Hallå, Twitter. Det är Barack. På riktigt! Efter sex år ger de mig äntligen ett eget Twitterkonto."
Det var avväpnande, omfamnande och roligt. På 92 tecken lyckades Obama med allt Löfven inte lyckats med.
Jag förstår inte hur Stefan Löfven tänker. Mannen som företräder en av världens absolut främsta IT-nationer (ja, Sverige inger fortfarande stor respekt på detta område). Och jag förstår inte – trots att jag har hört hans argument. I en paneldebatt jag deltog i för några månader sedan berättade hans stabsmedarbetare att de satsar på Facebook, enligt principen störst går först. Vilket väl är okej som generell strategi. Twitter i Sverige är litet, mycket mindre än Facebook, men också mindre än Instagram. Det är till och med okej att kalla Twitter för ankdamm, men då behöver vi vara medvetna om att det är en ankdamm med extremt politiskt intresserade ankor. Och dessutom med ankor vars kvack hörs allra mest i svensk debatt.
I Sverige idag finns knappt en ledarredaktion som inte har ett Twitterkonto. Alla etablerade statsvetare finns här, lobbyister, pr-folk och journalister. Givetvis finns också väldigt många andra människor med helt andra intressen, men poängen är att en grädda av politiskt intresserade och makthavare har sin bas här. Så även globalt. Twitter har 302 miljoner aktiva användare i ett extremt öppet och hierarkisvagt nätverk som öppnar för enorma möjligheter att bli en politisk aktör och bedriva opinion med i princip vem som helst. Arabiska våren är nog bevis på det.
Det är alltså denna plattform Stefan Löfven väljer bort.
Som att välja bort SVT:s Agenda eftersom Hellenius hörna har högre tittarsiffror. Det låter löjligt, men ännu löjligare är det att behöva stå ut med att svenska statsministrar som ens vägrar existera på plattformen där Sveriges kanske mest vibrerande politiska samtal hålls.
Ibland tänker jag att det kanske handlar om att Löfven blivit bränd på medborgarkontakt? I somras råkade Löfven, möjligtvis på egen hand, skriva en Facebookstatus om Israel-Palestinakonflikten som skapade kaos i de egna leden. Det var mitt under semestern och det tog flera dagar att lyckas släta över och förklara vad som egentligen menades.
Men Löfvens närvaro på Twitter måste inte handla om att positionera sig i den politiska debatten. Kolla bara på Obamas första vecka. Strax efter twitterdebuten hälsade förre president Bill Clinton honom – helt öppet – välkommen till Twitter. Bill fortsatte: "En fråga: Stannar det där användarnamnet med ämbetet? Frågar åt en kompis."
Barack Obama svarar direkt, lika öppet: "Bra fråga, @BillClinton. Användarnamnet kommer med huset. Känner du någon som är intresserad av @FLOTUS?"
FLOTUS står för First Lady of The United States och svaret är därmed lika dråpligt som elegant – ett lättsamt dansande på ett nytt medium. I jämförelse stapplar Stefan Löfven fram på ett digitalt träben. Men alla behöver inte steppa fram. Det skulle räcka att bara dyka upp.
Kanske är Löfven istället orolig för att han måste uppdatera så ofta? Det tar ju mycket tid och statsministern ska väl inte behöva blippa med mobilen då och då för att umgås med medborgare? Om vi bortser från att ett sådant resonemang kan upplevas medborgarfientligt så: nej, så behöver det inte vara. Än en gång kan vi lära Obama. På några dagar har han producerat några enstaka tweets. Jag gissar att han inte kommer ha skrivit max tio innan veckans slut. Mer än så krävs inte, Löfven.
Med några minuters investering per vecka skulle du representera Sverige på ett forum där 82 procent av världens ledare redan finns. Det är inte mycket begärt. Och ärligt talat känns allt annat både slappt och föraktfullt.
Sverige är ett land som skapat Spotify, Piratebay, Skype, Soundcloud och Minecraft.
Men vi har en statsminister som vägrar synas på Twitter.
Det är pinsamt, Stefan Löfven.
