Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Emanuel Karlsten: #metoo sätter medieskiftet i blixtbelysning

Kraften i #metoo leder till ett skifte som drabbar medier, men kanske allra mest de män som tidigare trodde de kunde göra vad de ville – eftersom de kunde kontrollera vad som hände sen, skriver Emanuel Karlsten.

Det hände något unikt i veckan. Ett glastak brast. En frigörelse påbörjades. Kvinnor som mäktiga män förgripit sig på inte bara röt ifrån, de använde sina mäktiga plattformar, sin trovärdighet, status och sitt systerskap och slog tillbaka. Med stöd av #metoo, där folk över hela världen delat sina berättelser om sexuella övergrepp, tog en medieprofil mod till sig. Hon publicerade namnet på den kände Aftonbladetjournalist hon anklagat för att ha våldtagit henne år 2006. Det var en bomb. Skådespelaren Mia Skäringer slöt upp, vidarebefordrade berättelsen till sina 230 000 följare och uppmanade att “våga berätta”.

Programledaren och youtubern Clara Henry, med sina 140 000 följare tweetade vidare. Och författaren Camilla Läckberg, med 190 000 följare, delade också berättelsen med en passning till medierna: “Aftonbladet, ni skriver en helsida om jag tappar min macka med smörsidan neråt /.../ var är er ‘nyhetsbevakning’ nu?”

Så har det fortsatt. Miljontals har nu nåtts av nyheten om våldtäktsanklagelserna, men namnet har ännu inte nämnts i traditionella medier. Rent pressetiskt är det rimligt, även om det är komplicerat. Polisen har lagt ned utredningen mot mannen som också nekar. Och trots att det allt eftersom kommit fram fler liknande historier mot mannen är det kanske fortfarande, rent tekniskt, ett korrekt beslut att inte namnge. Men spelar det någon roll? Utåt ser det bara ut som att den etablerade makten än en gång skyddar en förövare. 

Och eftersom mediers publicering inte längre har lika avgörande betydelse för spridningen, ska striden om deras publicering kanske mest ses som symbolisk. 

Makten över tystnaden är inte längre mediernas – och därmed kan det etiska ställningstagandet mest upplevas som poserande. Skiftet är på gott och ont. Mest ont. För vad händer nästa gång? Är det självklart att varje gång någon yttrar en anklagelse mot en känd person ska den spridas?

Det finns lagrum till hjälp här. Förtalslagen säger att till och med sanna uppgifter som sprids kan vara förtal. Men kommer informationsspridare i framtiden bry sig om det? Deras drivkraft är rimligtvis upprättelse, att åter få äga berättelsen om kränkningen.

Av de skälen sätter det här fallet hela medieskiftet i blixtbelysning. När nu så många känner till anklagelsen om en känd svensk journalists våldtäkt av en medieprofil, ska då medier, som menar sig stå på allmänhetens sida, skydda denne bakom pressetik? Trots de många liv han påstås förstört? Ja, för de behöver göra en egen etisk bedömning utifrån vad de vet. Det är lika rimligt som att de utsatta mediekvinnor gör en annan bedömning, utifrån vad de vet.  

Allt detta gör troligtvis att de mäktiga förövarna, kultur- och mediemännen, sitter med ångest och bultande hjärtan just nu. Vem står på tur för nästa uthängning? 

Det är bland de tydligaste, men etiskt svåraste maktskiften svenska internet sett på länge. Det är ett skifte som drabbar medier, men kanske allra mest de män som tidigare trodde de kunde göra vad de ville – eftersom de kunde kontrollera vad som hände sen.

Mest läst