Jag vill skriva något om det dystra i min omvärld just nu, men Hans Roslings ord ringer i mina öron: Världen är på väg mot något bättre. Världen krigar mindre, barnadödligheten minskar, fattiga blir rikare. Så varför denna besatthet att beskriva världen utifrån vad som är trasigt? I en numera legendarisk studiointervju lyfte Hans Rosling upp sin sko på bordet och frågade journalisten: “Om du väljer att bara visa min sko, den är ju jätteful, det är bara en del av mig. Om du visar mitt ansikte är det en annan” Så varför zoomar medier in på en sula när de ska beskriva världens mående? Liknelsen var så brutal att journalisten i studion började nervöst le och be om källor till påståendet om att världen blev bättre. Rosling räknade upp dem och slog sedan fast att “Jag har rätt och du har fel”.
För så är det. Fakta var odiskutabla och när de var rotade i Rosling var de också orubbliga. I en värld där valutan hette fakta och auktoritet var Rosling en av världens rikaste. Han kunde begripa, sortera och förklara fakta bättre än de flesta. Han hade en akademisk och magistermässig auktoritet som gjorde att vi förläget tystnade när han höjde rösten. Han var unik.
Världen är inte förlorad
Men det särskilda var hur han fortsatte att dominera även i en ny internet-värld. Där valutan fakta och auktoritet devalverats och nya valutan blivit relationer. Det är en valuta politiker och medier knappt äger något av. De har gott om fakta och auktoritet, men vad spelar det för roll när de inte har människors förtroende eller relation. Det är i den här världen demagoger som Trump och populister som Jimmie Åkesson vinner mark. De gör ogenerat politik av vad folk känner och skapar därmed något andra kan relatera till, känna igen sig i.
Det är i den här världen poliser som Peter Springare från Örebro kan skriva “sanningen” om att brottslingar heter “Ali” och “Mohammed” och genom det skapa en folkrörelse av invandringskritik. För den lilla, enskilda polisens mod är enkel att relatera till. Enkelt att se som symbol för någon som bekräftar den egna magkänslan och fördomen. Då spelar det ingen roll vad som sägs, relationen är skapad, ikonen född.
Det var i den här märkliga värld Rosling lyckades hålla sig relevant och det ger något slags hopp. Om att slaget om hederlighet inte är förlorat. Att världen inte är förlorad, även om den bygger på nya villkor. Där den som uppfattas som en ärlig tjänare av allmänhetens bästa vinner relationen och förtroendet, inte den som hävdar sin makt genom sitt ämbete.
En krona i taget
Hur lyckas vi med det på ett Roslingst sätt? Vi måste i alla falla sluta beskriva världen som en sko.
Så jag skriver inte mer om Peter Springare. Istället fokuserar jag på komikern Kristoffer Appelquist. Som i veckan bad sina följare att sluta lajka hans statusar och istället swisha 1 krona till välgörenhet. För alla har ju råd med en krona. Och vad kan vi inte då tillsammans göra? På fyra dagar lyckades Kristoffer dra in 300 000 kronor till Röda korset – en krona i taget.
Jag tänker att det är en bild lika talande som den om Roslings sko. Att vår värld beskrivs mycket bättre av de progressiva krafterna än av de mörka. Världen blir bättre, en krona i taget.
