Något händer när man som nu börjar kalla kulturarbetare för företagare. Bland annat blir det lätt att skilja den lyckade karriären från den misslyckade. En fattig företagare är en dålig företagare, för den som i decennier driver sitt företag med förlust måste ju ha en usel affärsidé. Ändå är det just vad de flesta fria kulturarbetare gör – vilket betyder att de är både korkade och misslyckade.
Men om nu ordet företagare ska klistras på från ena hållet kan jag som motvikt välja ett från den andra änden av skalan – konstnär. Att vara konstnär innebär inte att man är långhårig eller har dålig ordning på sina kvitton, bara att man skapar konst. Och konst lönar sig inte. Det vill säga: inkomsten motsvarar inte arbetsinsatsen.
Det finns undantag – här i Sverige några internationellt framgångsrika bildkonstnärer, några flitigt spelade dramatiker, till och med författare som blivit så folkkära att de kan leva på sina royaltyer. Men de är få, och för det stora flertalet kan konsten aldrig bli lönsam även om regeringen proklamerar att arbetslinjen ska gälla i kulturlivet och att utövare ska ges möjlighet att leva på sin lön. Naturligtvis är tanken god, men att det talas så kärleksfullt om kulturens betydelse för samhällsekonomin och folkhälsan ändrar inte det faktum att den sällan är lönsam för den enskilde utövaren. Om den hade varit lönsam hade konstnärer inte under århundraden tvingats söka skydd hos hov, kyrka och privata mecenater, och de utan beskydd hade inte behövt leva under så svåra villkor.
För historien är full av misslyckade konstnärsföretagare som haft dåliga affärsidéer. Eftervärlden är nog ganska glad över att de trots detta fortsatte skriva, komponera och måla, för om bara det lukrativa skulle räknas blev det inte mycket kvar. Och tanken att man genom indraget stöd kan tvinga seriösa konstnärer att bli mer publika är absurd, det fungerar inte så. Däremot kan man göra deras liv sämre, och det är kanske vad som väntar.
Nu har vi haft en period där staten agerat mecenat, inte bara med stöd till de stora institutionerna utan också gentemot enskilda konstnärer. Kanske har denna period varit en mycket kort parentes i en lång tid av hårda bud. Konsten kommer att finnas kvar ändå, för skillnaden mellan företagare och konstnärer är ju att de senare fortsätter trots att vinsten uteblir. Konstnärer arbetar fast det inte lönar sig. van Gogh sålde bara en enda tavla under sin livstid och Bellman lades i en fattiggrav. Kanske är den bästa konstnären en död konstnär, särskilt om han eller hon varit död så länge att upphovsrätten upphört att gälla.
