Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Elisabeth Hjorth, aktuell med Fadern. Bild: Pernilla Ahlsén

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Elisabeth Hjorth är både exakt och gåtfull

    Elisabeth Hjorths prosadikt är lysande läsning. Men den håller också ganska hårt om sina hemligheter, skriver Björn Gunnarsson.

    Roman

    Elisabeth Hjorth

    Fadern

    10Tal Bok

    Kärnfamiljen, religiös hängivenhet, tystade kvinnor och undertryckt motstånd har varit återkommande teman i hela Elisabeth Hjorths författarskap. Ett ovanligt författarskap, som både vad gäller stilnivåer och grafiskt utförande rör sig mitt emellan lyrik och prosa, utan att kunna definieras som någotdera. Stilen är samtidigt både prosaiskt exakt och lyriskt djup och klangfull. Både gåtfull som dikten och klar som en beskrivning.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Alltsammans gäller även Hjorts nya bok Fadern. Den skulle kunna kallas en poetiserad barndomsskildring. Här talar ett diktjag, en ung kvinna eller flicka, som lever i ett småsamhälle på småländska landsbygden. Hon är utanförstående, samhället är hotfullt, där går persiennerna ner i mexitegelvillornas fönster ”som giljotiner”. Flickan lever i en familj men är förmodligen fosterbarn. I varje fall definierar hon sig som en avvikare.

    Över familjen, som både driver småbruk och har enkla lönearbeten, härskar fadern med en tystnadens hårda och våldsamma patriarkalism. Diktjaget umgås med upprorsplaner, hon har en sax i fickan, och hennes fantasier om död och liv, hämnd och skräck, om pojken Jack och andra, har en påtagligt erotiserad färgning.

    Filadelfiakyrkan är familjens andliga hemvist. Flickan tänker att andedopet ska göra henne oslagbar. Samtidigt tänker hon att församlingens flickors mödomshinnor, den kontrollerade oskuldens manifestation, en dag ska rämna av det manliga inträngandet. Flickan påpekar att hon talar hela tiden fastän det råder tystnadskultur, och jag kommer att tänka på alla fundamentalismers inskränkning av yttrandefriheten: tig om du icke är rättfärdig!

    De starka symboliserande uttrycken gör ofta texten vacker, även när den skildrar våld. Men samtidigt gör poetiken gränsen mellan fantasi och verklighet svävande, och därigenom blir berättaren diffus. Hur utsatt är hon egentligen? Är hennes uppror berättigat, eller är det fullständigt subjektivt? Elisabeth Hjorths prosadikt är lysande läsning. Men den håller också ganska hårt om sina hemligheter.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.