Elin Grelsson: Kristen irrfärd på stormiga vatten

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är inte lätt för Svenska kyrkan att manövrera i ett samhälle där religion blivit en av de stora debattfrågorna, samtidigt som främlingsfientlighet inte sällan maskeras i ­religionskritiska ordalag. De senaste striderna vittnar om en kyrka som inte vet vilket ben man ska stå på.

I Kyrkans Tidning i augusti kritiserade prästen Helena Edlund dem inom kyrkan som tar ställning för mångkultur och islam. För någon månad sedan besvarade Helle Klein detta i samma tidning, där hon avslöjade att Edlund har starka band till personer inom Sverigedemokraterna och var ackrediterad för deras räkning under Almedalsveckan. Efter den texten fick Helle Klein sparken, via chefredaktören Anders Ahlbergs blogg. Den officiella hållningen var att det berodde på Kleins engagemang i tankesmedjan Seglora, men han påtalade också att Kyrkans Tidning ska vara obunden och tillåta alla åsikter.

ANNONS

Samtidigt pågår en diskussion kring omskärelse av judiska pojkar. Prästen Annika Borg har i flertalet debattartiklar aktivt tagit ställning för ett förbud och förespråkat ett sekulärt samhälle, tillsammans med bland annat Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Prästkollegan Anna-Karin Hammar skrev brev till domkapitlet och ifrågasatte om det var lämpligt. Domkapitlet beslutade att inte vidta några åtgärder, men ansåg att debattläget blivit alltför hårt och initierade ”ett fördjupat samtal om ömsesidig respekt bland stiftets anställda”.

Den kyrkliga paradoxen består i att både välkomna alla och samtidigt följa Jesu budskap om att stå på de svagas sida. Det är en stundtals omöjlig ekvation. När Sverigedemokrater välkomnas in i gemenskapen och tillåts uttrycka sina åsikter i kyrkliga forum innebär det att man åsidosätter kampen för allas lika värde och rätten till skydd undan krig, förtryck och förföljelse. När omskärelse ifrågasätts handlar det om individens rätt att bestämma över sin kropp, men kan samtidigt tolkas som antisemitism.

De stora debatterna sker i analogi med händelsen i det lilla samhället Bjästa, där en pojke våldtog en unga flicka. Lokalsamhället skyddade honom, så gjorde också prästen. Vid skolavslutningen välkomnades han in i skolan och gav sina klasskamrater rosor i, vad som tolkades som en försoningsgest. En förlåtelse för en hemsk gärning. I kyrkan var han välkommen. Vad prästen missade var dock våldtäktsoffret. Hon orkade inte ens komma dit.

ANNONS

Ett öppet klimat kombinerat med ställningstaganden för dem som saknar röst i sammanhanget innebär ofrånkomligen en kristen irrfärd. Det krävs många fördjupade samtal för att hitta en gemensam navigation.

ANNONS