Samtidigt som jag ser på minneskonserten från Oslo på årsdagen för terrordåden i Norge klickar jag in mig på fototjänsten Instagram och scrollar igenom bilderna. De vänner, bekanta och mer eller mindre okända vars bildflöde jag följer blir en underlig fond mot det som utspelar sig på tv:n. Där sörjs de liv som aldrig blev levda och togs för tidigt. I min telefon finns ögonblicksbilder från de liv som levs just nu: ett sovande barn, ett glas vin, en solnedgång, en skål med godis framför en film.
Varje gång ett trauma som innebär dödsoffer sker betonas det att vi som lever måste ta vara på det liv som vi har. Det var också någonting som upprepades på minnesdagen av den 22:a juli, bland annat av statsminister Jens Stoltenberg. En av dem som mördades på biografen i Austin förförra veckan var Jessica Redfield. I juni överlevde hon en skottlossning på ett varuhus i Toronto som dödade en man och skadade ett tiotal människor. Hon skrev då på sin blogg om att aldrig ta livet för givet och att hon genom att ha överlevt nu förstod hur värdefull varje sekund är. En månad senare dog hon i en annan skottlossning.
Trots dödens närvarande påminnelse om livets bräcklighet och de ständiga uppmaningarna om att ta vara på varje stund ter det sig samtidigt som en omöjlighet. Vi må stanna upp vid större trauman och inse vår dödlighet, men sedan puttrar lätt allt på som vanligt. Ja, vi tar livet för givet för något annat sätt är svårt att leva på i längden.
Mycket kritik har riktats mot både Facebook-statusar och Instagrambilder. Meningslöst skrytande om våra lyckade liv, där allt blir en statusjakt som handlar om att visa upp hur bra vi har det. Dokumentationsstressen, där ingenting längre räknas om det inte ryms i ett smartphonefoto eller i en textrad i sociala medier. Men när jag scrollar genom bilderna med minneskonserten som bakgrundsljud slås jag av någonting annat: hur intensivt livet pågår i detta flöde, hur många som delar med sig av vad som är små stunder av glädje.
Kanske handlar dokumenterandet och delandet inte om vare sig informationshetsande eller skryt. Det är helt enkelt vårt samtida sätt att fånga dagen, ta vara på stunden, påminna oss om att vi lever och alla de andra klyschorna. På internet samlas vittnesmålen från levda liv och ögonblicksskärvor från vardag och fest. Om livet är skört är lyckan ännu skörare. Att skriva och fotografera är ett sätt att minnas, att dela med sig är ett sätt att dela känslan. I den mån som flödet endast består av glädje är vi kanske lika banala som en känd gammal 40-talsdänga. Vi räknar de lyckliga stunderna blott.
