Har du koll på din pension? Har du haft möjlighet att spara pengar? Finns det någon som du kan bo hos eller kanske låna pengar av om du behöver?
Det finns många frågor som jag låter bli att ställa när vänner tillkännager att de ska ingå samboskap, äktenskap eller väntar barn. Naturligtvis ställer jag dem inte, tänker inte ens på dem. Jag delar glädjeyran över kärleken i stället. Sedan dyker frågorna upp. De där tråkiga, de som man aldrig ställer för vem vill vara den cyniska olyckskorpen som solkar ned lyckan i sin vänskapskrets? Mina frågor är dessutom klassblinda, för möjligheten att spara ihop sitt eget kapital och låna pengar av någon är en ynnest inte alla förunnat.
Ändå är de relevanta frågeställningar, alla de där tråkiga. Från vem i relationen som äger bostaden eller står på kontraktet till om det kommer att vara möjligt att leva ensam på den tilltänkta pensionen. Det är också frågeställningar som har kommit att spela än större roll i ett samhälle där de offentliga resurserna och trygghetsförsäkringarna raserats samtidigt som bostadsbristen förvärrats alltmer.
I ett samhälle där relationer, äktenskap och familj bygger på frivillighet är möjligheten att lämna en icke-fungerande relation en viktig grundpelare. Så ser det inte ut i dag. Framförallt inte för kvinnor som fortfarande tjänar mindre än män, tar ut mer föräldraledighet än män och oftare arbetar deltid. Det är kvinnor som hämtar tidigare på dagis och vars dåliga samvete gnager när rapporterna om för stora förskolegrupper kommer. Det är kvinnor som kommer att få ut sämre pension.
Det är inte oviktiga faktorer. Om en relation baseras på kärlek ska den inte behöva leda till ekonomiskt beroende, vare sig under småbarnsåren eller när pensionen bara räcker till den ena parten. Det är en basal rättighet att kunna lämna en relation om man vantrivs eller om den rentav blir destruktiv och våldsam, oavsett om det är vid 25 eller 75 års ålder.
I Henrik Ibsens klassiska pjäs Ett dockhem från 1879 känner sig Nora kvävd i sitt äktenskap, men vet inte hur hon ska komma ur det. En samtida Nora hålls inte tillbaka av borgerliga ideal och förväntningar på ett livslångt äktenskap, utan av en usel pension, låg lön och många års kötid till en hyreslägenhet med rimlig hyra. Ett samhälle som inte kan garantera människors möjlighet att bryta upp ur relationer är inte ett fritt samhälle.
Till dess vi får en politik som ger en frihet att både gå in i kärleken och familjelivet och lämna det biter jag mig i tungan när jag möter kvinnor på väg in i samboskap, äktenskap och familjebildning. Ta hand om er, är allt jag kan säga.
Elin Grelsson Almestad är kulturskribent och författare. Hon har pensionssparat i två år. Det ser fortfarande inget vidare ut inför ålderdomen.
