Elin Grelsson Almestad: Här lever första maj på riktigt

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

När Majsa Alellin från Pantrarna för upprustning av förorten talar på Pantrarnas förstamajfirande i Biskopsgården är det med en stark markering mot de etablerade partierna och det traditionella firandet:

”Vi vill inte åka till innerstan och ta del av era traditioner. Vi skapar våra egna.”

Det är inte svårt att förstå henne.

Samma dag har medarbetare till Stefan Löfven sagt nej till att låta partiledaren för Socialdemokraterna fotograferas av Expressen framför röda fanor, då det är en ”förlegad symbol”. I Vänsterpartiets tåg har man å and­ra sidan fastnat i det förlegade med Mikael Wiehe-låtar och kampsånger.

Att åka ut till förortsrörelsens firande av förs­ta maj är att plötsligt andas. Här lever klassmedvetandet i allra högsta grad, men också en grundmurad förståelse för hur klass och rasistiska strukturer hänger samman. Att Stefan Löfven undvikit en mängd frågor och debatter – må det vara Reva eller eventuell islamofobi inom partiet – till förmån för ”jobbfrågan” framstår som än mer felaktiga prioriteringar.

ANNONS

Bara några dagar tidigare har jag hamnat i ett sammanhang med en högt uppsatt socialdemokratisk tjänsteman. Högt raljerar han över feminism och intersektionalitet, sådana frågor som ”folket” inte är intresserade av. Folket vill ha jobb, inte sådant trams.

Intersektionalitet må vara ett svårt ord, men är ipraktiken enkelt: olika maktstrukturer i samhället skär in i varandra och du kan varken rangordna eller skilja dem åt. Vilka är folket som avsågs i raljerandet? I förortsrörelsen är intersektionaliteten ett faktum: antirasism är inget tillval på den politiska menyn där klasskampen alltid är huvudmålet. De går in i varandra och kan inte delas upp.

Hur ska deetablerade partierna skapa en dialog med förortsrörelsen? I bästa fall borde de ödmjukt rannsaka sig själva och lyssna till rörelsen, utan att låtsas som någonting annat än att deras egen politik inte räcker till på området. Mer troligt är att miljonprogrammen kommer vara en blind fläck i den starkt övervägande vita och innerstadsrepresenterade vänstern fram tills att valrörelsen sätter igång på allvar och det är dags att knacka dörr och vinna väljare.

”Det dånar uti rättens krater”, sjöngs runt om i Sverige på första maj. Det gör det verkligen. Men det är knappast från socialdemokratiska tjänstemän, överskridande blocköverenskommelser, Vänsterpartiets tågande eller nostalgiska blåsorkestrar som mullret hörs. En ny arbetarrörelse växer fram och de etablerade partierna borde lyssna i stället för att vare sig blicka bakåt eller mot mitten.

ANNONS

ELIN GRELSSON ALMESTAD ...

... är kulturskribent och författare. Hon anser att Max Peezay har mer att säga om klasskamp i dag än Mikael Wiehe.

ANNONS