När Marcus Birro nyligen deltog i ett samtal med pastorn Ulf Ekman på Livets ord var det få som lyfte på ögonbrynen. Vid det här laget har vi vant oss vid Birros kristdemokratiska agenda, abortkritik, homofobi och hänvisningar till religiös etik när han blir ifrågasatt. Sedan en tid tillbaka är han krönikör i den kristna tidningen Dagen och merparten av hans krönikor i Expressen handlar nu om ett samhälle på väg mot sin undergång om vi inte vänder våra ansikten mot Gud och det illa kvickt.
Birro har blivit ett skällsord för dem som inte klarar av kritik utan i stället ägnar sig åt martyrskap. Han har blivit en symbol för den sortens konservativa religiositet som är öppet mål för ateistiska debattörer som vill hävda religionens intoleranta och dogmatiska prägel. Det är i det sistnämnda en större problematik ligger. För visst kan man vifta bort Birro som en konservativ knäppskalle utan självinsikt men det är att göra det enkelt för sig. Birro har krönikörsutrymme i en av Sveriges största tidningar. Han är flitigt anlitad som föreläsare, hans böcker blir lästa av många och han förekommer i en rad offentliga sammanhang. Få uttalat kristna har samma medieutrymme som han har, möjligen med undantag för Göran Skytte som har en snarlik politisk agenda.
Att ett fåtal konservativa män får symbolisera tron är förvisso ingenting ovanligt, snarare är det en del av en kristen tradition. Men i dag är det mediesamhället, snarare än kyrkan, som driver på den utvecklingen. Naturligtvis är Marcus Birro en vinstlott i ett cyniskt debattsamhälle som räknar antalet klick, tweets och upprörda reaktioner. Han skapar känslor, diskussioner och om inte annat den sortens lyteskomik som en upplyst medelklass gärna ägnar sig åt i sociala medier. Men i förlängningen påverkar detta bilden av vad kristen tro är i dag.
Marcus Birro är en dålig representant för både kyrkan och kristendomen. När han uttalar sig om det kristna korståget som måste rädda oss från undergången är det ett korståg han går relativt ensam i. Likväl får hans abortmotstånd och kärnfamiljsvurm stå som sinnesbild för kristendomen. Nyanserade troende, mottagliga för kritik som strävar efter jämställdhet snarare än en tid som flytt är inte särskilt intressanta i debattsammanhang. Medielogiskt är det mer spännande med en Livets ord-debattörs homofobiska uttalanden än exempelvis allt det sociala arbete som sker runt om i församlingar när välfärden utarmas. "You give love a bad name", skaldade Bon Jovi en gång. Om Gud är en kärleksfull kraft är Birros medieutrymme ett effektivt sätt att svärta ner det ordet.
är kulturskribent och författare och längtar efter en åsiktsjournalistik med mer substans än klickstatistik.
