Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/2

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Eli Göndör ger nya perspektiv på islam

    Religionsvetaren tar sig i två nyutkomna böcker an islam och låter också själv muslimer vidga vyerna för vad det innebär att vara troende i Sverige. Hynek Pallas läser som en törstig.

    Sakprosa

    I guds namn

    Eli Göndör

    Fri tanke

    237s.

    Muslimer i Sverige

    Red. Eli Göndör

    Timbro

    297s.

    Nyligen mötte jag en barndomsvän som hade konverterat till islam. Min vän, vars föräldrar är från Skandinavien, har knappt varit söder om Skåne. Han sa att många undrar, men att omgivningens negativa attityder främst riktas mot hans lika blonda fru (som blev muslim först). Och han berättade om sin livsdröm: ”Att bli självförsörjande i en stuga i Jämtland. Jaga vår egen mat. Många ser sand och araber när de tänker på islam. Jag ser snö. För islam finns överallt.”

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Jag påminns om denna nordiska dröm när jag läser två nya böcker om islam i Sverige – Eli Göndörs I Guds namn – Om våld och politik i Islam (Fri tanke) och antologin Muslimer i Sverige (Timbro) med Göndör – som redaktör.

    LÄS MER: Ann-Sofie Hermansson polisanmäld för förtal

    Det är välkomna bidrag inte bara till litteraturen om islam i Sverige, utan till den växande bokhögen om religion och samhälle. Nyss kom även Simon Sorgenfreis Islam i Sverige – de första 1300 åren. Det är som Joel Halldorf påpekar i sin färska bok Gud: Återkomsten: Gud – och Allah – är tillbaka i offentligheten. Även hos oss.

    Muslimer i Sverige har den sorgliga utgångspunkten, dessvärre lätt att bekräfta, att det finns en inställning om att en god medborgare inte kan vara muslim. Ni minns den Sverigedemokratiske politikern Martin Strid som förklarade att man blir mindre human ju mer ”mohammedan” man är?

    LÄS MER: Stämningar hör inte till det offentliga samtalet

    Här finns 18 röster som motbevisar honom. Som spänner från en ”etniskt svensk” barnskötare i Västerås till en anonym somalisk företagare. De berättar om vardagsliv, uppväxt med islam eller hur de fann religionen. Jag läser som en törstig – det är så ovant i Sverige. Men snart upplever jag ett upprepande som hade tjänat på stramare redaktörskap. Jag skulle till exempel gärna läsa en äldre skribent, en muslim ur tidiga invandrargenerationer.

    Av förordet förstår man att det nog inte var lätt att få en variation av röster. Vissa ville inte publiceras av en tankesmedja som är höger. Eller, tyvärr, för att Göndör (som är doktor i religionsvetenskap och senior fellow på Timbro) är jude.

    När man läser antologibidraget från Abdussalaam Nordenhök, som har hjälpt till med skribenturvalet, förstår man även lutningen mot texter som understryker muslimers egenansvar för integration i Sverige. Nordenhök vill ge en integrationsplan som bygger på utrensande av vad han ser som modernt bjäfs i religionen och att traditionellt lärda ska uttolka hur man bör leva – för då är islam mer ”kompatibelt med gamla svenska konservativa värderingar”. Han är kritisk till bidragstagande och söker stöd för detta i Koranen liksom hos socialdemokraten Gustav Möller (”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”). Mindre konstigt då att skribenter likt läkaren Abd Al-Hakim Fatehali anser att vårt liberala samhälle smutskastar tradition och angriper ”maskulina hjälteideal och moderskapets heliga institution”.

    LÄS MER: Hon driver Nordens första feministmoské

    Intressantare är Tobias Andersson bidrag om hur Koranen ger stöd åt att muslimer ska sträva efter att lära sig god svenska, liksom Pierre Durranis inblick i islamistiska organisationer i Sverige. Men alla texter formar samma övergripande fråga: hur lever man som religiös i världens modernaste land? För vad dessa muslimer berättar är ju hur de tolkar sin religion i sociala och politiska omständigheter.

    Detta meningsskapande får ytterligare dimension i Göndörs bok I Guds namn. Underrubriken ”Om våld och politik i islam” kunde dock lyda ”Om Muslimska Brödraskapet” eftersom det är kring dem så mycket kretsar. Kortfattat: en religiös och politisk organisation, bildad i Egypten 1928, med målet att skapa en islamistisk välfärdsstat. I vissa länder är de förbjudna och terrorstämplade. På andra håll betraktade som social organisation.

    Göndörs snabblästa historia med fokus på 1900-talet – som ger bra grund för novisen och fräschar upp den ringrostige – landar i förklaringar om hur sådana organisationer söker moralisk legitimitet på ett annat sätt i Europa än i Mellanöstern. Här kan de inte luta sig mot sin hjälp till fattiga i förtryckarstater och intar istället en offerroll där de använder rätt vokabulär (”Demokrati”, ”Mångkultur”) för att söka bidrag.

    Även våldsverkande grupperingar analyseras. Det är en god introduktion till debatten om radikalisering i Frankrike, och det arbete forskare som Olivier Roy och Gilles Kaplan har gjort på tredje vågens jihadism. Alltså de ofta småkriminella typer som i religiöst motiverad terrorism ser en väg från andra klassens medborgarskap till att av vissa betraktas som första klassens muslimer. Ju fler som förstår hur motivation och legitimitet för sådant ser ut, desto bättre. Då friskrivs lättare den förkrossande majoritet demokratiska muslimer från misstankar.

    Eller gör de? Här finns problem med I Guds namn som jag inte kan släppa.

    Göndör vore väl inte Timbro-medarbetare om han inte gav sig ut i anklagelser mot Frantz Fanon, Jean-Paul Sartre och Edward Said som genom postkolonial kritik – ”våldsdyrkan” – och orientalismkritik anses skyldiga till att ha formulerat Europas skuld. Det blir deras fel att pengar pytsas till extremister. Stöd för tesen hämtas i två Timbro-böcker, David Anderssons Med skuldkänslan som drivkraft och Johan Lundbergs Ljusets fiender. Resultatet är ett par sidor vars ensidiga kantring förvisso speglar sina källor men blir aparta mot resten av Göndörs bok.

    Man börjar ju undra: är det något slags Timbro-krav att förminska den europeiska kolonialismens konsekvenser? Är det så underligt att tio miljoner döda i Kongo bör leda till en debatt i landet som tjänade på deras död? Europeiska imperier, liksom andra, påverkade för lång tid regioner – också Mellanöstern. Och ja: den andra sidan, postkolonialismens inbitna fanbärare, bör minnas att detta inte friskriver dagens korrupta regimer från ansvar.

    Det här är inte en avvikelse från böckernas tema. Ska man diskutera moralisk legitimitet och skuld bör det ske med mindre svartvit historiesyn. Europa har ansvar i trakter där det ännu finns negativa avtryck – men det betyder inte att länder som Sverige har anledning att fördela bidrag på basis av kolonial skuld. Men även moderata vittnesmål från en vardag med slöja i Europa – som konvertiten Aisha Lundgren Asllas berättelse i antologin – visar hur förhållandet till enskilda muslimer präglas av häftiga känslor. Då kan man inte skåpa ut varje analys som använder Edward Said för att förstå hur det kunnat bli så.

    Jag tror att avskyn mot postkolonialism ger trubbiga slutsatser, och att detta är kontraproduktivt om syftet är att inspirera till fler muslimska röster i den svenska offentligheten. Några kommer avskräckas av ensidigheten. Andra, icke-muslimer som sväljer anti-postkolonialpaketet totalt, kan komma att betrakta flyktingar som nämner västvärldens roll i krigen de flytt som moralisk utpressare – eller i värsta fall som potentiella terrorister.

    De här kritiska anteckningarna ska inte avskräcka från läsning, men bör tas med i den. För böckerna är viktiga: det råder skriande brist på debatt om svensk islam och ett brutalt underskott på muslimska röster i offentligheten. Oavsett om de är muslimer som vill till Tanger – eller sådana som drömmer om snön i Jämtland.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.