7 januari
Det är jul. Jag minns det som att man får peta i elden med en gren från en ek. En ramsa finns.
så många gnistor, så mycket lycka i detta hem/så många gnistor, så mycket pengar i fickan på familjeöverhuvudet/så många gnistor, så många grisar och lamm/så många gnistor, så många gäss och kycklingar/och framförallt hälsa, och glädje
Elden sprakar som grisens skinn.
Det är inte det att jag inte gillar julen, det är bara det där sprakandet.
De där öronen som skjuter ut från bakom ett diadem och de där tjocka kinderna som brinner upp.
Skinnet knastrar som/snön under skorna.
Fantasin om julen är rund som äpplet.
Ihärdig likt Särimner, den konstanta grisen.
Varje morgon är han tillbaka, som en flagnande fläck i ansiktet om vintern.
Vareviga morgon står han där.
Högtiderna avlöser varandra, men grisen är densamma.
För varje tugga försvinner han och blir till, växer väl i munnen.
När grisen växer i munnen är det bara att dra stövlarna på, klampa ut i snön.
Vem sa: När ni är döda ska era munnar fyllas med gris.
Och sedan: Grisen ska vara oändlig, helt utan slut.
Vem sa: Du, det låter som den bästa dealen.
Och sen for ut i krig och dog.
Grisens skinn är gyllenrött, lyser upp julnatten och knastrar.
Som snön, samma gamla.
Varje morgon stiger han upp ur sängen, redo för jul.
Kriget kommer och går, det bara är där igen, som Särimner, eller som julen.
Hej det var jag igen.
Det blev många jular till slut. Jularna på Tivoli. Ljudbilden är krigets – uppskjutet, skjutbanorna – mekaniska ljud men också skrik från människorna, dån från fyrverkerierna vid midnatt, just innan stängning. Två tanter, den ena med flæskestegsandwich i näven slickar tänderna rena från rödkål samtidigt som hon beställer Lumumba. Må jeg be’ om Lumumba.
Munnen är en händelserik plats.
Någon hulkar i den konstgjorda sjön, svart som ett svalg. Var det en för stor munfull?
När det växer i munnen är det bara att ta stövlarna på, klampa ut i snön.
Varje kväll välbehållen, lyser upp med sitt glänsande skinn.
Pepp och full av liv.
Det bästa fläsk sprakar/vintern igenom.
Det blev många gnistor.
Det blev många grisar till sist.
Samma gamla, står där bara.
Varje dag kommer han åter, redo för sjud.
Redo för jul!
Den otäckaste av grisar hänger ner från ett träd och sedan över en eld.
Någon knäcker knorren av, slår in den i en servett och torkar händerna på uniformen.
Det blev många jular till slut. Mamma är klädd i rött hela 90-talet och en bit in på 00-talet. Mormor säger: Du ser ut som en tomte. Då klampar mamma och jag rakt ut i snön, jag minns att hennes röda lockar piskar mig i ansiktet. Som flagnande fläck om vintern, alltid är de där, hur man än försöker.
Det blev många symboler till sist.
Vem sa: När ni är döda ska era munnar fyllas med pepparrot, majs och gris.
Vem svarade: Okej!, sen klampade rakt ut och dog.
Det är en alldeles särskild gris, med ett namn att bära.
Varje morgon står han där, hel och hållen, som äpplet.
Det är en ovanlig natt.
Med ett mörker som stöter och stöter likt/en gris.
Det är bara svinets skinn som lyser upp.
Det blev många jular, helt utan snö.
Helt utan jul. Jularna på Tivoli, fettspannen är en spann på baksidan som man häller ut fett i under dagen. Det blev många plåtar med flæskesteg till slut. Vid stängning skrapar man spannen ren. Lukten av fettspann är omisskänlig och växer i rummet, sur som ett fläsk. Det är en varm jul, platsen en annan. Jag får ett mail från min far, vår första kontakt på två år. Det står som följer. Hälsning.
Myrra finns och fettspann finns.
När jag ser ut genom fönstret har allting stelnat, som fettet.
Minnet av kriget är runt och spräng-
Fullt och alldeles runt.
Det är alltid jul, alltid är grisen med.
Avskedet är stumt, ja utan ord.
Man kanske pussar på något barn som sover, kanske sover hon med munnen öppen.
Barn de snarkar i gnistor. Så många grisar och lamm …
Kanske brinner de tjocka kinderna upp.
Röda som äpple, runda som minnet.
Gordana Spasic
Ålder: 29
Har tidigare gett ut: Debuterade tillsammans med Johanna Frid med Familieepos (Ellerströms) i höstas.
Så här tänkte jag med texten: Eddorna upptog mina tankar, särskilt Särimner. Han var ett svin som kokades och åt varje dag av enhärjarna, de fallna krigarna.
Så här firar jag jul: Ihop med min vän Karl Sjölund. Jag f rågade honom hur vi skulle fira och han menade att vi "glömt hur och varför vi firar det, men att vi ändå gör det och att det funkar". Vi brukar i alla fall leka julleken "Gömma Châteauneuf-du-Pape" som går ut på att gömma en flaska som den andra ska hitta samt skåla i julöl klockan 15.00.
