Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

"Edvard Munch är definitivt bättre utan Knausgård"

Mikaela Blomqvist läser Karl Ove Knausgårds långessä om norska konstnären Munchs verk. Enligt henne är den som bäst när den inte handlar om Munch utan om författarens själv.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

UuRacyn5pIhzjqQ0JT5JJ1hRAcc.jpg
Knausgårds relation till den norska nationalklenoden är närmast att likna vid hur en ängslig tonåring förhåller sig till en pinsam förälder, tycker Mikaela Blomqvist. Bild: Henric Lindsten

Så mycket längtan på så liten yta. En bok om Edvard Munchs bilder.

Karl Ove Knausgård

Norstedts

Översättning: Staffan Söderblom

Var Edvard Munch (1863-1944) verkligen en bra konstnär? Frågan plågar Karl Ove Knausgård i den drygt 200-sidor långa essän Så mycket längtan på så liten yta. En bok om Edvard Munchs bilder. Det är en underlig bok. Främst är den nog att betrakta som en biprodukt till den utställning på Munch-museet som Knausgård kurerade sommaren 2017. I den försökte han nå fram till en Munch bortom föreställningen om Munch genom att visa några av hans mindre kända verk.

Sådana finns det gott om. För trots att Munch främst är känd för Skriet och ett fåtal andra målningar från 1890-talet var hans produktion enorm. När han dog efter 60 år som verksam konstnär lämnade han över 1700 tavlor efter sig, varav flertalet finns i Munchmuseets magasin. Dit ner får vi följa Knausgård, som i urvalsprocessens våndor ständigt övermannas av skam.

För Knausgårds relation till den norska nationalklenoden är närmast att likna vid hur en ängslig tonåring förhåller sig till en pinsam förälder. Vad tycker häftigare konstnärer som tyske Anselm Kiefer eller brittiske David Hockney om Munch? Knausgård kontaktar dem oroligt och frågar. Även en norsk konstnär, en norsk konstprofessor och en norsk regissör intervjuas till boken. När konstnären talar hånfullt om Munch blir Knausgård sängliggande i ångest.

Men trots intervjuerna, besök i Munchs hem och ett intensivt studium av konsten lyckas Knausgård aldrig komma Munch riktigt nära. Texten pendlar hela tiden mellan att vara för allmängiltig och för specifik. De allmängiltiga idéerna är banala (som att konsten realiseras mellan klichén och möjligheten), de specifika verkar sällan stämma särskilt väl in med Munch.

Knausgårds skam är bättre utan Munch.

Här är det största hindret Knausgårds egna estetiska ideal. Tyvärr envisas han med att betrakta Munch genom realismens raster. De stiliserade figurerna, liksom hur Munch kunde måla om tavlor gång på gång blir ur denna synvinkel ett misslyckande. Det skall ju, resonerar Knausgård, vara ett så kort avstånd mellan ögonblicket och penseln/pennan som möjligt. I andra passager framhärdar han i att Munch var ”öppen inför världen” trots att det utmärkande för Munch såklart är hur hans målningar gestaltar en inre värld. 215 sidor in konstaterar Knausgård att Munch för honom alltid har ”framstått som lite dum, lite naiv, en som inte förstod så mycket, vare sig om sig själv eller om andra”.

CJbiNddtXO8v66ItRWNy4TIkIYI.jpg
Omslag till Så mycket längtan på så liten yta av Karl Ove Knausgård..

Det enda sättet att läsa Så mycket längtan… med någon slags behållning är att se den som en bok om Knausgård själv. Resonemangen kring Munchs konst blir både mer begripliga och mer givande om man betraktar dem som tankar kring Knausgårds eget skrivande. Det gäller även den ångest och det tvivel som via Knausgård häftar fast vid Munchs konstnärliga gärning. I en av bokens mest minnesvärda scener (symptomatiskt nog helt frikopplad från Munch) lämnar Knausgård fram en ful, egenhändigt målad tavla till sin förläggare, som en försenad 50-års present, bara för att genast ångra sig och återigen skämmas. Knausgårds skam är bättre utan Munch. Och Edvard Munch är definitivt bättre utan Knausgård.

Mest läst