LÄS MER:Inför verklighetens skräckfilm står du utan mentalt visir
De senaste tre månaderna har jag förmodligen tittar på fler gamla Hollywoodmusikaler än vad jag gjort under hela mitt tidigare liv.
Jag har hoppat över de senaste serierna alla pratar om för att t ex se ”State Fair” från 1945 som handlar om en familj som drömmer om allt fränt som ska hända på en bondens marknad i Iowa. Eller ”Those redheads from Seattle” från 1953 där det förekommer både eldsvådor och en lavin men inget är värre än att det inte går att brista ut i sång efteråt.
Det är något med självlysande technicolor och dansare iklädda halvmeterhöga hattar tillverkade av frukt som talar till mig just nu. Ni vet, i dessa tider.
En gång i tiden gillade jag en saftig dystopi lika mycket som alla andra. Mätt och belåten låg jag i min trygga lädersoffa i ett parodiskt medelklassigt bostadsområde och slukade alla sorters skildringar av undergången. Men nu, när ens drömmar reducerats till att mest handla om att kunna stå i en helt vanlig kö på ett normalt sätt igen, är det inte lika intressant längre.
Det är något närmast sexigt med kollapsen. Vi har ju knappt pratat om något annat de senaste åren. Vare sig i samhällsdebatten eller populärkulturen. Både folkopinionen och världspolitiken har rört sig mot nationalism och rent allmänt hårdare tag, sådär som det gör när folk tappar hoppet om framtiden”, samtidigt som ”Hungerspelen”, ”Divergent”, ”Ready Player One” och många andra variationer på samma tema ägt topplistorna.
Eftersom så mycket av populärkulturen har handlat om kollaps eller vägen dit så kan jag inte vara ensam om att längta efter något annat
Att skildra ett samhälle i kollaps, eller balanserade på dess rand, har i det närmaste varit ett sätt att trycka pengar. Det är inte konstigt att de flesta ljudboksappar har en specifik kategori för ”postapokalyps och dystopier.”.
Det har rent allmänt funnits ett grått filter av dysterhet över populärkulturen de senaste åren. Har det inte varit rena undergångsskildringar har även det som bara borde vara dumglad actionglädje, som Batman, målats med samma gråa färg.
Det är en sak att från sin relativa trygghet flirta med katastrofen. Men nu är ju katastrofen här på riktigt. Det är bara mänskligt att fantisera om att ha det dåligt när vi har det bra. Men även tvärtom. När man måste gå omvägar kring hostande pensionärer utan munskydd på Järntorget bryr i alla fall inte jag mig längre om hur det går för gänget i ”The Walking Dead”.
Alltså tror jag att dystopin är död som genre. I alla fall ett tag. Eftersom så mycket av populärkulturen har handlat om kollaps eller vägen dit så kan jag inte vara ensam om att längta efter något annat. En utvald vit pojke som ska rädda världen har varit en kliché i fyrtio år men nu har vi svart och vitt på att han misslyckades. Fantasy? En så enkel sak som att gå på restaurang med ett stort gäng av sina närmaste vänner är fantasy nu.
Så ursäkta mig alla mördarrobotar från framtiden men när en enkel spårvagnsfärd kan innebära att man hamnar på Sahlgrenskas intensivvårdsavdelning törstar min själ efter berättelser om någon vars högsta önskan är att deras favoritgris ska vinna första pris på en marknad. Och så ett stepp-nummer på det.
Läs fler texter av Johan Wanloo
LÄS MER:Allt jag ville var att bli en klassisk kulturman
LÄS MER:Ni som plötsligt blivit "kreativa" under corona borde skämmas
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
