Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/1

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Durs Grünbein vet vad han gör

15 år efter publicering kommer tyska poeten Durs Grünbeins versberättelse Om snön på svenska. Mikael van Reis läser smattrande poesi om filosofen Descartes liv.

En av de mest vackra och storvulna titlar jag känner till är René Descartes Le Monde – Traité de la Lumière. Världen – traktat om ljuset. Han skrev den mellan 1629 och 1633, men det kom ut postumt, sjutton år efter hans död i drottning Kristinas vinteriskalla Stockholm 1650. Descartes undvek publicering. Han hade sett vad katolska kyrkan gjorde med Galileo 1633.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den nämnda skriften skulle sammanfatta allt det väsentliga vetandet om världen – elementen, rörelselagar, planeter, ljusets natur… Ljuset var ju 1600-talets stora mysterium. Linser slipades för ögats optiska hjälp och Descartes skrev själv sin Dioptriques. Han räknade och beräknade med geometrins alla medel. Hur fungerar ett öga?

Vanligen talar man om Descartes som den moderna filosofins fader genom hans avhandling om metoden för ett rationellt vetande, om tvivlets betydelse och om tänkandet som inte kan betvivlas: ”jag tänker, alltså är jag”. Människan som ett ”tänkande ting”. Men till det väsentliga hör också denna vidgade och metafysiska ambition att omfatta världens fulla mysterium. Det är inte bara ett abstrakt tänkande utan också frågan om varseblivningens konkretion. Detta att se världen genom dess ljus.

Vi befinner oss bra långt från lätta tankar som lättat ankar i så mycket svensk poesi.

Detta fångade den tyske poeten och essäisten Durs Grünbein inspirerat i en essäbok som kom på svenska 2008 som Den cartesianske dykaren. Han hade då utgivit sitt mycket hyllade diktverk om Descartes Vom Schnee från 2004. Det verket föreligger nu på svenska i Ulrika Wallenströms underbart finurliga, sprakande och dansanta översättning av Om snön. Det är något så i dag ovanligt som en versberättelse.

Grünbeins snöberättelse handlar hur den tjugotreårige Descartes tagit holländsk värvning och befinner sig i vinterkvarter vid Ulm 1619-20. Han är bokstavligen insnöad med sin tjänare Gillot i en trång stuga under tolv veckor. Bister vinter men den skulle förvandla en ung och sporrklingande chevalier. Det är där i den relativa ensamheten som hela hans kommande tänkande tar sin början - och som Durs Grünbein iscensätter i 42 tablådikter om sju gånger tio verser. Ett intensivt berättande med illmarig humor och spelande blick.

Vi befinner oss då bra långt från lätta tankar som lättat ankar i så mycket svensk poesi. Formen är alexandrinen, alltså en sextaktig jambisk dikt men där Grünbein låter de parvisa rimmen mest infalla mot slutraderna. Det blir därför en öppen och variabel form för andra, plötsliga klangbildningar. Väck, fläck, bläck.

Så varför denna snö? Vad betyder den? Den är en upplevelse av vinterljuset, men man anar även flera andra nivåer. Grünbeins talar i en efterskrift om en dubbelblick, om ”lyrisk stereoskopi”. Snön som det rationella tänkandets kyla, landskapets lysande tomrum för det sökande ögat, men också världen som ett stort vitt ark för honom att börja skriva på. Ett ritbord. Världens bok. Det öppna mysteriet. Om snön svarar då mot Världen – traktat om ljuset som… Vintern – betraktelser om snön. Den som finns för att försvinna. Var är den snö som föll i fjol?

Med poetisk licens får Grünbein det mesta av det kommande i Descartes liv att spelas upp på denna kyliga ort där det lilla huset blir som hans egen hjärna. Till bokens rikedom hör de korsande temperamenten och då även ett skämtlynne om inte märktes tidigare hos den Grünbein vars uppväxt var östtysk.

Något avgörande vitalt sker med ett stort diktverk som Om snön.

Många av dikterna är en herre-och-dränghistoria. Vi ser Descartes med tjänaren Gillots undrande ögon och Descartes mönstrar omvänt sin tjänare vars intresse mest riktas mot vackra grannflickan Maries ändalykt. För att säga det enkelt – det är mycket roligt att läsa och det beror av den språkliga vigör som Grünbein laddar snart varje versrad med.

Jag märker att där inte finns en distraherad stund i Grünbeins alltid övervägda sätt att skriva vers. Och där bor ju en sorts definition av det poetiska – ett välförsett språk i de mest koncisa formerna. Ulrika Wallenström hänger med i detta nästan smattrande tempo som skiftar mellan världens slakthus och kättarbål, teleskop mot Saturnus, vinterromanser och hästar som kliver in. Ett ”snöbollskrig i verser”. Hon kan till och med lägga till ett ”À la bonne heure” som inte finns i originalet.

Descartes sätt att skilja kropp och själv, värld och tänkande gör världen mer öde. Och mer hjärtlös? Det har alltid slagit mig att Descartes värld verkar mänskligt övergiven. Särskilt när han liknar synsinnet vid en blind som stöter sig fram med en käpp. Där ryms bara ett subjekt – filosofen.

I bokens andra del tar Grünbein emellertid ett väldigt kliv trettio år fram i tiden – den svenske krigarkungen är död, den Westfaliska freden är sluten, Descartes är nu europeisk kändis och har kallats till drottning Kristina i Stockholm som husfilosof.

Omslag till Durs Grünbeins Om snön.

Han är nu åter i snölandskapet men där kan ett hjärta frysa till is. Här kulminerar Om snön med några av bokens mest finsnickrade dikter. Allt är sordinerat. Descartes är femtiotre år gammal och har på olika vis dissekerat de levande kropparna. Han frågar sig nu vad kärlek är och var. Drog han inte åt svångremmen får hårt?: ”Att kärlek funnits, men – bävar han – inte känts igen.” Där finns en tomhet hos mannen som ändå skrev om ”Själens passioner”.

Sjusovaren Descartes tvingas upp i ottan för att samtala med drottningen och snart drabbas han av lunginflammation och dör snöpligt den 11 februari 1650. Berättelsen avslutas så som en sorgemarsch mot det okända. Snön dämpar allt.

Jag har läst Grünbeins tidiga poesi och tyckt att den ofta var ansträngt begåvad på ett knotigt vis. Men något avgörande vitalt sker med ett stort diktverk som Om snön, vilket senare visar sig i andra böcker, som i Porzellan (2005) som handlar om hur poetens hemstad Dresden förintades i bombning 1945. Och vidare

Han fastnar nu inte i sin lärdom, i det antika eller tekniska utan vidgar sitt aktionsfält i 360 grader. Kort sagt Världen får nya utkast. Durs Grünbein vet vad han gör. Härom året tilldelades han Tranströmerpriset. Med tiden finns säkert också ett annat som kan bli aktuellt, men som just nu är på en sorts verkstad.

Durs Grünbein

Om snön

Översättning Ulrika Wallenström

Ersatz Förlag

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.