Drama om vad som verkligen är värt något

Gorm har en dålig dag. Mamma är arg för att Gorm har slarvat bort sin klocka, som är hennes enda minne av pappan. Vikarien i skolan är arg för att Gorm och Ko hånar mobbaren Kevin. Så de smiter från klassrummet och smider i sin koja en plan för att försöka få tillbaka klockan. Samtidigt kommer Mamma tidigt till skolan för att hämta Gorm, som inte längre är där. Sedan följer en dramatisk skattjakt med en oväntad upplösning.

Skatten är den andra fristående delen av tre i Masthuggsteaterns serie Stafetten, som tas fram tillsammans med elever från Sandeklevsskolan i Bergsjön. Skatten väver in femte- och sjätteklassarnas tankar om värde. Vem bestämmer vad saker kostar, vad är en hemlighet värd, vad är ett minne värt, vad betyder ovärderligt - och vad är en människa värd?

Helen Hansson gör en stressad ensamstående Mamma som försöker hitta ett bättre jobb. De har det knapert, de har i alla fall mindre att leva på än Gorms kompis Ko. Mamma går på en arbetsintervju men det är så svårt att sälja in sig själv. Hon blir allt mer nervös och frågar förtvivlat publiken “räcker det?” Det gör det inte och Gorm undrar om Kos föräldrar är mer värda än Mamma.

Scenografin är enkel och smått genial. Metallställningar med glasburkar förvandlas till allt från en koja, till Gorms och Mammas hall, en ficklampa, Kevins hus och Mammas jobb. Ljud- och ljuseffekter berättar att vi befinner oss i skogen eller i en stökig skolklass som gör sitt bästa för att utmana för Vikarien.

Föreställningen bjuder på skratt och igenkänning både för de vuxna och för barnen i publiken. Den tar nioåriga huvudpersonen Gorms perspektiv på allvar. Men främst skapar missförstånd, fördomar och hemligheter ett drama om vad som verkligen är värt något. Jorge Alcaide är en stel Vikarie, Yasmina Ould El Kabla gör Ko till en lojal bästis till Emilie Dimitrakopoulou Sahléns Gorm. I slutet visar sig skatten vara något helt annat än vi kanske först hade trott.

Kanske är det korta inslaget av prutthumor det enda som underskattar publiken, det verkade roa de vuxna mer än barnen. Men med lika delar skratt, igenkänning och dramatik är Skatten en föreställning för alla, åtminstone att döma av premiärpublikens reaktioner.

Maria Ramnehill