Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Don DeLillos textgobeläng Under jord håller än

    Maria Edström läser nyutgåvan från 1997 och ser ett credo för vår tid.

    Roman

    Under jord

    Don De Lillo

    Översättare: Rebecca Alsberg

    Albert Bonniers Förlag

    ”Efter den elfte september måste alla tidigare försök att skriva The Great American Novel betraktas som havererade.”

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Så skrev GP:s recensent Jan Arnald 2001 när Don DeLillos närmare 1000 sidor långa roman Under jord från 1997 då kom ut på svenska. Allt tolkades av förklarliga skäl i ljuset av 9/11 – bara några år tidigare hade nationalekonomen Francis Fukuyama myntat uttrycket ”historiens slut” om västs slutgiltiga hegemoni efter murens fall - och nu detta angrepp på dess främsta symbol The Twin Towers. (Vilka dessutom är under uppförande i romanen.)

    Men historien är som bekant opålitlig och kanske hade heller inte Don DeLillo ambitionen att skriva The Great American Novel utan har alltid tagit spjärn, förvanskat, visat ett slags negativ i förhållande till just den tankefiguren. I sällskap med amerikanska författare som Cormac McCarthy, Thomas Pynchon, David Foster Wallace, en tidig Paul Auster och Bret Easton Ellis - sådana vid sidan om mainstream och vars strävan huvudsakligen inte varit att göra den amerikanska romanen ”great again”.

    Men nu när denna så rika och omfattande roman kommer ut igen - i reviderad men fortfarande i helt fantastisk översättning av Rebecca Alsberg – kan man inte låta bli att pröva den mot vår tid. En gobeläng av text där en förkommen baseboll från Giants spektakulära homerun i matchen mot Dodgers 1951 liksom syr en tråd att följa som löper parallellt med den om Sovjets första atomvapensprängning i samma stund.

    Det är någonting med chocken över Trump som är lite förbryllande - det här korrupta, misogyna, minoritetshatande, krigiska och hutlöst konsumtionsbejakande har alltid varit en tongivande del av det amerikanska etablissemanget.

    Jag tänker på Tony Kushners pjäs Angels in America också den skriven på 1990-talet och ständigt spelad; där figurerar advokaten Roy Cohn - hos DeLillo har vi FBI-chefen J. Edgar Hoover. Båda två ärkekonservativa, korrupta och motståndare till allt vad mänskliga rättigheter heter. Det kalla kriget och Sovjetunionens upplösning finns som en klangbotten i båda verken där ett ”millenium approaches” (undertiteln på första akten av Kushners drama).

    Hos DeLillo är det Nick och hans bror Matty från The Bronx som lever sina liv medan millenieskiftet närmar sig, två grabbar som granntanten tycker att ”man borde hålla ögonen på”. Nick gör karriär i sopbranschen och Matty i atomvapenprovsprängar-diton. Ett slags alter ego för DeLillo är möjligen Klara Sax, fd Sachs, lärarfru i The Bronx som blir känd konstnär efter att länge ha sökt sitt uttryck. Alla formas mer eller mindre hårdhänt av denna tid från tidigt 1950-tal till sent 90-tal som DeLillo i sina nedslag - utan kronologisk ordning, ofta baklänges - fångar med sitt precisa, vackert utmejslade och hela tiden vagt oroande språk.

    En myriad av händelser förutom den legendariska matchen 1951 läggs till som sidospår och angivelser, tex medborgarrättsdemonstrationer, Jell-O, Vietnam-kriget - alltid organiskt inympade i berättelsen. Noteras kan dock att kvinnokampen i stort sett lyser med sin frånvaro.

    Ett spår är ståupparen Lenny Bruce som med sin satiriska svada och sin sviktande hälsa far runt på turné; i Miami 1962 under Kuba-krisen väser Lenny till publiken på The Wawe att nu kommer vi inte bli dödade för att vi är judar utan för att vi är amerikaner, vad sägs om det?

    ”Lenny körde en monolog på spangelska och det tyckte det var jättekul och de skrattade och nästan grät och en ung man som pluggade till kostymchef svepte ett glas ren whiskey, ett stenkast från Kuba. Det är sällsamt, det är sanslöst, det är Miami.”

    Det är någonting med chocken över Trump som är lite förbryllande - det här korrupta, misogyna, minoritetshatande, krigiska och hutlöst konsumtionsbejakande har alltid varit en tongivande del av det amerikanska etablissemanget. (Trumps trick har varit att framställa detta som icke-etablissemang.) Nick är ju i avfallsbranschen, waste, ”i den vida bemärkelse som inrymmer slöseri, förödelse, ödemark” som DeLillo skriver. Kanske är det detta begrepp waste som talar till vår tid, tänker jag. Kärnvapen-och klimathot i en tid vars förmåga till konstruktiva lösningar fallerar.

    DeLillos uppenbara fredsappell är tveklöst ett credo också för oss idag.

    Romanens vackraste kapitel Arrangemang i grått och svart pekar också mot en annan av vår tids ödesfrågor, migrationen. DeLillos kunskap är djup om de italienska invandrarkvarteren i The Bronx, där omkvädet ”ragun står på spisen” är heligt ”eftersom familjen var en konstform för dessa människor och middagsbordet var den scen där den fann sitt uttryck.” En patriarkal och stenhård värld där Nicks far plötsligt försvinner en kväll när han ska köpa ett paket Lucky Strike och där Nick blir en mördare.

    Alla referenser, sanna och påhittade har skapat egna DeLillo-nördforum på nätet och möjligen har en snabbt framkastad sidoreplik i boken fallit i glömska. Filmen Underworld från 1927, Josef von Sternbergs stilbildande stumfilm, en av de första gangsterfilmerna som utspelas i kvarter som dessa, bland gangsters och hederliga och i den tunna hinnan däremellan.

    Omslag till Don DeLillos roman Under jord..

    Precis som den mellan liv och död - Under jord som den heter i översättning, där vi alla hamnar till slut. Och för att leka vidare med DeLiIllos alla referenser och associationer - låt inte vår värld alltför mycket likna Breugels målning Dödens triumf - vilken Hoover tyckte var så fascinerande. DeLillos uppenbara fredsappell är tveklöst ett credo också för oss idag.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.