Hon blev förvånad över det hon upptäckte i Sydafrika. Då har ändå Disa Håstad, som fyller 75 i år, sett mycket i sitt yrkesliv. Hon jobbade 40 år på Dagens Nyheter, med bas i Moskva på 1970- och 1990-talen och i Östeuropa under kommunismens fall i slutet av 1980-talet. När Berlinmuren föll var hon på plats.
- Att som journalist vara med kommunismens fall var ju ganska fantastiskt. Det var stort att vara med i den historiska processen.
Utvecklingen i Sydafrika följde Disa Håstad på håll. När apartheidregimen föll, Nelson Mandela frigavs och blev landets president sedan ANC vunnit det första fria valet, kände hon liksom andra en glädje och lättnad.
- Det var som om världen höll på att bli god igen. Man kände att nu regerar rättvisan.
De förtryckta fick makten. Segregationen var bruten. Framtiden tillhörde folket. Det var en stor händelse, dessutom kunde vi svenskar sträcka på oss; vårt stöd, politiskt, ekonomiskt och allmänmänskligt för de svartas kamp i Sydafrika genom åren med apartheid hade varit värt något.
Disa Håstad åkte till Sydafrika första gången 2008 med tanken att skriva en bok om hur man byggde upp det goda samhälle man drömt om. Idén var att berätta om projektet BEE, som skulle ge svarta den ekonomiska makten. Men det blev ingen sådan bok. Disa Håstad insåg att det inte gick.
- Det var så i sin linda, det var krångligt. Det skulle ha blivit en tråkig bok.
I Brusten regnbåge, Mandelas krossade dröm tecknar Disa Håstad bilden av det Sydafrika hon lärde känna under sina resor 2011, 2012 och 2014. Senast i somras var hon där för att samla fakta och intervjuer efter valet. Fram trädde bilden av en våldskultur, av korruption och maktfullkomlighet.
- Jag insåg inte våldet inom ANC förrän jobbet med boken. Upptäckterna kom gradvis. Anthea Jefferys bok Peoples War hade kommit 2009 men man försökte tiga ihjäl den, men jag fick höra talas om den och beställde den på Amazon. Ingen talade om den.
Bokens titel pekar på Disa Håstads slutsatser. Att ANC, som skulle stå för en god regim, en regnbågsnation, ett enat sydafrikanskt land med inkluderande politik och försoning i stället för hämnd, leder en nation med enorma klassklyftor och segregation. Dessutom präglas det ledande politiska skikten, inte minst ANC, av girighet och maktfullkomlighet. En korrupt politisk elit som belönar sig själva.
Och, berättar Disa Håstad, ANC har i åratal använt våld och brutala metoder mot andra svarta i syfte att hålla kvar sin maktposition, för att straffa förrädare och tjallare och för rent propagandamässiga syften. Den långa maktkampen mot Inkatha skördade många offer, inte minst under perioden 90-94 då ANC kämpade för att framstå som den enda befrielserörelsen. Disa Håstad kallar det inbördeskrig, officiellt kallas perioden folkkriget. Över 20 000 människor dog. Den officiella versionen pekade inte heller på att just ANC stod bakom de många väpnade incidenterna under den här perioden, snarare talades det om en "tredje kraft". Det Anthea Jeffery, forskare vid South Africa Institute for Race relations, skriver om i sin bok Peoples War, och som också Disa Håstad lyfter fram, är att denna "tredje kraft" var ANC, men att detta var en välbevarad hemlighet.
I Brusten regnbåge framgår också att Nelson Mandela inte i alla situationer var den starka ledare som utmålades officiellt.
- Mandelabilden eroderade när han dog, då kunde de börja säga saker. Mandela var en stor ledare. Framför allt ville han föra samman alla grupper, att alla skulle känna sig delaktiga. Han hade den tekniken att närhelst han kom in en församling, tittade han på de mest underlägsna, och så gick han fram till dem och hälsade. På det sättet var han fantastisk och fick alla med sig.
- Men sedan fanns de andra dragen. Han var mycket i händerna på partiledningen. Och i Sydafrika var bilden av honom som president att han aldrig var där, att han alltid kampanjade och lät sig fotograferas med flickorna Spice.
I parlamentsvalet 2014 fick ANC 62,1 procent av rösterna och den hårt kritiserade presidenten Jacob Zuma sitter kvar. Disa Håstad menar att det bästa för ANC vore om de förlorade makten och hamnade i opposition.
- Ja det är min fasta övertygelse. Då kan de tänka efter vad de vill, vad som är viktigt för dem och vad de har för vision för samhället.
Hur har det varit för dig att arbeta med den här boken?
- Det har varit hemskt intressant. En del har väckt gamla minnen. Sedan är jag mycket förvånad över ANC:s ointresse av att tala med en svensk journalist. Och över våldet, det hade jag verkligen inte trott, våldet mot andra svarta, med metoder som necklacing, det vill säga att trä ett bildäck med bensin runt ett offer och tända på. Att de inte brydde sig om andras liv och att man ansåg att man måste utrota Inkatha. Jag visste ju att ANC hade en armé, men jag trodde inte att den var som andra arméer, utan mer att den sysslade med sabotage.
Boken är skriven för en svensk publik. Hon vet redan att det finns de som blir upprörda över innehållet.
- Ja, folk som håller på med ANC i Sverige blir arga. Men min uppfattning är att många svenskar var naiva i sin syn på ANC.
Att hon var runt 70 år när boken om Sydafrika inleddes hindrade henne inte. Inte heller artrosen i knät, hon går med hjälp av käpp. Det finns ju taxi, konstaterar hon och när jag undrar vad nästa projekt blir, tvekar hon lite, men inte länge.
- Varva ner ska jag inte, det är så tråkigt. Folk har sagt mig att jag ska skriva mina memoarer, men jag vet inte. Möjligtvis ska jag fortsätta att skriva om utopier, jag intresserar mig för artificiella länder, byggda utifrån en idé. Som Sovjetunionen och Jugoslavien.
Du som följt så många politiska processer i din yrkeskarriär, vilka likheter tycker du att man kan se i mänskligt beteende?
- Att man söker individuella fördelar. Och att det är svårt att få folk att komma överens. Men jag tycker att vi har kommit långt, inte minst i Sverige, att man gör saker för det allmännas bästa.
Så det finns hopp?
- Jag tror det finns hopp. Men det tar lång tid.
Och vad drömmer du om för egen del?
- Jag drömmer om att resa till Italien. Amalfikusten, Positano. Jag tänkte det kan vara trevligt att se några trevliga ställen, jag har varit på så många otrevliga. Nu vill jag se vackra saker, som andra sett.
Ålder: Fyller 75 i år
Familj: Dotter Elsa Håstad, svärson Kristoffer Leandoer, barnbarn Jonatan, 18, med artistnamnet Yung Lean, Miriam 14.
Aktuell: Med boken Brusten regnbåge, Mandelas krossade dröm (Albert Bonniers Förlag).
Bakgrund: Arbetade som journalist på DN i 40 år.
Tidigare böcker: Samtal med sovjetiska författare (1979), En elit far västerut (1984), Ryssland i förvandling (1995), Arvet från Timur Lenk (1998), Frihetens frestelser (2010).
