Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Poeten Jila Mossaed debuterade på svenska med Månen och den eviga kon, år 1997. Bild: Eva Bergström

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Dikter som kastar mörka skuggor över vår tid

Johannes Björk läser Jila Mossaeds kanske bästa diktsamling.

Ett slags poesins urscen inleder den andra av tre sviter i Jila Mossaeds nya diktsamling Vad jag sakndes här: "En liten lampa/ett rum/mindre än sin skugga//Människan är ensam/Ensam sitter hon/på en urgammal stol/och fantiserar". Är inte allt som vi föreställer oss som nödvändigt för poesin närvarande? En plats att sitta på, ett ljus att skriva under och den ensamhet som tankens fria rörelse kräver? Visserligen, men här finns en liten detalj som komplicerar saken: en skugga som är större än det rum som rymmer den.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Stark och sårbar poesi

Skuggan känns igen från Mossaeds tidigare diktsamlingar; i Varje natt kysser jag markens fötter från 2011 talades det om "skuggor som löper i varandras konturer", som "har egna röster" och som diktjaget upplever "tar mig/ifrån mig". I Mossaeds poesi är denna skugga tätt förknippad med exilens erfarenhet: "När du lämnar din vagga/och reser långt bort/för att aldrig komma tillbaka/blir du en skugga av dig själv". Exilen skriver in en skillnad mellan jag och själv, mellan kroppen och dess bild.

Men här, liksom i tidigare diktsamlingar, finner vi försök att överkomma denna belägenhet. Dels genom att rekonstruera ett slags syster- och moderskapets linje över generationer, dels genom att ur naturens och vardagens föremål utvinna en mytisk-religiös föreställning om en paradisisk tillvaro: "Mattornas trådgårdar/är dömda till tystnad/liknar det utlovade paradiset/som saknar ingång".

LÄS MER: Mångförgrenad dikt

I en långt mer komprimerad form, och med en mer sinnlig introspektion än tidigare, tvinnar Mossaed nu samman detta försök till försoning med en jagupplösning gränsande till dödsmedvetande. Det är en längtan efter att "krypa in under ett fälts geografi/under kartan av ett okänt land", efter "den ordlösa tiden" och "tystnades trädgård", i jakt på ett liv före de gränser som det korsat och som genomkorsat det.

Vad jag saknades här är en stark diktsamling, kanske Mossaeds bästa, och minnet av det liv som ska bevaras upplöst i ett okänt landskap kastar mörka skuggor över vår tid.

Film

Jila Mossaed

Vad jag sakndes här

Lejd

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.