Det stormar kring Metro. Eller ovanför Metro. För första gången i modern tid har en affärsman börjat köpa tidningar med syfte att påverka innehållet och samhället. Allt medan redaktioner desperat försöker hävda sitt oberoende. Det är unikt – men också bara början?
Det började i december förra året med köpet av Realtid. Den kontroversielle affärsmannen Mats Qviberg menade då att han ville “påverka” och “kvalitetssäkra” innehållet i den digitala affärstidningen. Han hade känt sig kränkt av hur medier bevakat kraschen av hans livsverk, HQ bank. I februari kom nästa köp, Metro köptes för 50 miljoner kronor. Ett prestigeförvärv, så klart, och en “undermedveten” revanschism erkände han senare i SvD.
En rad gamla vapendragare fick fina jobb på Metro. Inget ovanligt i det, men medieägares redaktionella inflytande brukar stanna vid tillsättningen av chefredaktör och en eventuell politisk redaktör. Men Qviberg skulle ju göra mer, hans värderingar synas? En otålig twittrare frågade när. Qviberg svarade: “Det tar en stund. Vi måste rensa ut en del stalinister först.”
Detta kunde varit ett skämt, det borde varit ett skämt, men istället fortsatte Qviberg i en exklusiv intervju för högerpopulistiska Nyheter idag(!). Metros krönikörer kallades “för politiskt korrekta” och en Metrojournalist var “typisk stalinist som vi kanske borde bli av med”.
Det var spektakulärt. Det var obekymrat och föraktfullt. Det var en inblick i något Trumpistiskt som Sverige aldrig varit i närheten av i mediebranschen – i alla fall inte så publikt. Och värre blev det. Efter artikeln satte sig Qviberg i SVT:s morgonsoffa och utvecklade resonemanget: “Stalinister” är alla på Metro som är “förändringsobenägna”.
Avhoppen strömmade därefter från Metro. Västtrafik beslutade att inte förnya avtalet. TV4 avslutade samarbetet med omedelbar verkan och Stockholm funderar på samma sak.
Det är exceptionellt. Trots det står Qviberg kvar, till synes oförmögen att förstå sin egen roll. Inte bara sänker han sin investering ekonomiskt, han tycks också vara helt oförstående för vad journalistik är. I en intervju i DN framkommer det hur han försöker påverka redaktionen och när det inte går kringgår han den genom att publicera sin idé som annons. “Vad ska man med makt till om man inte kan använda den?”, förklarar han.
Qviberg har medgett att han är en impulsiv person. Kanske är det hans ursäkt till de många och konstiga utspelen. Precis som Trump tror han att detta kommer att blåsa över.
Och precis som med Trump tror jag att Qviberg får rätt. Det kommer alltid finnas journalister som behöver nya jobb och Metros avtal med Västtrafik är en piss i Poseidons fontän – enligt Metro har de många fler viktigare distributionsavtal i Göteborg. Säkert kommer vi läsare ha glömt den här historien om någon månad och kanske kommer redaktionen då attha bevisat vad de nu påstår, att de är självständiga.
Men risken finns att vi också bara är i början. Att traditionella medier, med sin svaga ekonomi och minskande prestige, blir ett lätt byte för populister och excentriska miljardärer. Att köpa, påverka, styra och förändra.
Vi har långt, långt kvar tills vi är där. Men Mats Qviberg har visat hur snabbt det kan gå.
Tiden får nu visa om läsarna accepterar det.
