Oceanen
20–01, 20 år, 100 kr
Spelningar på Oceanen är lite som att kasta in sina hörselgångar i en tombola: det kan bli underligt, fantastiskt, som ett sågverk eller som en rysk flygattack. Men musiken kommer i nio fall av tio att knipa din odelade uppmärksamhet. Kvällens huvudakt True Moon ska visst vara inspirerade av Dark Wave och Fleetwood Mac, vilket ändå känns fasligt inbjudande. Sen är det alltid underhållande att hänga i det karga utrymmet mellan toalett och bar – det sägs alltid dumma, dyrbara saker här.
Konstepidemins väg 6
10–22, inget inträde, ingen åldersgräns,
När den lilla festivalen program13 går av stapeln på Konstepidemin är det enkelt att känna sig övermannad: workshops och händelser avlöser varandra i ursinnig takt. Arrangörerna har också den fulaste hemsidepresentation jag någonsin bevittnat. Efter nyårshelgens dopamindystopi kan det hur som helst vara klokt med en raketdos kultur. Jag vill, i alla fall under årets första vecka, leva i vanföreställningen om att 2018 ska komma med uppbyggliga val.
Hoki Moki
22:30-03, 22 år, 150 kr
Trettondagshelgen alltså, jag har verkligen ingen aning om varför den företeelsen ens existerar. Men idétorka och tomhet, det är i korta drag de två känslolägen som cirkulerar i kroppen nu: att slösa bort timmarna på Hoki Moki känns plötsligt som en smärre välsignelse. Kvällens DJ beskrivs också på ett härligt och tilltalande vis: ”Stockholm's Samo DJ continually sabotages the model”.
More Is More
17–23, 18 år, inget inträde
Senast jag var på MIM hittade min vän äntligen tillbaka till sin ”prana”, hon såg ett tio år gammalt ragg trilla in på den veganska baren och kände till sist sexdriften återvända efter månader av likgiltig torka. More Is More har en bra balans mellan okristligt kalorität mat och fin öl. Det är också välgörande som en tight gurkmask att ta sig bortom innerstans menlösa sorl - luften är bättre, blickarna inte lika spetsiga, rörelserna inte riktigt så konstlade och självmedvetna.
Hagabion
15–17, ingen åldersgräns, 70 kr
De flesta söndagar har en besynnerlig stränghet över sig. Som ett rapp med linjalen över själen. Därför: Ingmar Bergman. När Hagabion högtidlighåller den svenske regissören, som hade fyllt hundra år 2018, inleder de lämpligt nog i den truliga regissörens debut Kris. Bergman beskrev själv filmen som ”ett präktigt fiasko". Jag behöver verkligen bara se riktigt bistra människor på film – jag tror att det är därför jag är så oförsvarligt sugen på detta.
