Förra sommaren regnade bort. Jag kan inte minnas att vi satt ute en enda kväll i mörkret och lyssnade till syrsorna. Det var helt enkelt för kallt. Jag kan inte heller minnas några samtal om klimatet. Faktiskt inte ett enda.
I år är allt annorlunda. Den ovanligt heta sommaren har förvandlat nästan alla till klimatexperter och miljöaktivister, samtidigt som media har svämmat över av texter och inslag om den kris som oundvikligen närmar sig.
Men vad händer när kylan och regnet kommer tillbaka? När hösten obarmhärtigt lägger sin blöta molnfilt över oss igen? Kommer energin i klimatdebatten att finnas kvar då?
Nej, jag tror tyvärr inte det. Alla gånger tidigare har den ju försvunnit så fort högtrycket dragit bort.
Vi människor har en märklig förmåga att reagera på det som finns framför näsan på oss och glömma nästan allt annat. Vi faller lätt för det närvarade, det som vi kan se och känna, det som våra fysiska sinnen förnimmer. Psykologerna använder ordet tillgänglighetsheuristik för att beskriva detta förhållande. På vanlig svenska betyder det att vi människor tror att något är vanligare eller sannare om vi snabbt kan komma på många konkreta exempel. Alltså: Är det varmt har vi lättare att tro på klimatkrisen än om det är kallt.
Men klimatförändringar är inte detsamma som ett envetet högtryck, nej, inte ens en ovanligt varm sommar. Klimat handlar om något mycket större, om en statistisk förändring av medeltemperaturen på global nivå under mycket lång tid.
Eller annorlunda uttryckt: Klimatförändringarna handlar om geologiska perspektiv, inte om meteorologiska femdygnsprognoser.
Problemet med många av dagens samhällsutmaningar är att de rör sig utanför vår erfarenhetshorisont. Det handlar om trender och förskjutningar som blir tydliga först på en abstrakt och svårgripbar nivå, långt bortom våra vardagliga bestyr.
Klimatförändringarna är ett ovanligt tydligt exempel, men det är lätt att hitta fler. Själv brukar jag lyfta brottsligheten som ett område där människor har en tendens att missbedöma utvecklingen, särskilt de som är storkonsumenter av medias närmast maniska brottsrapportering. Föreställningen om att Sverige är på väg att förvandlas till ett gigantiskt Chicago verkar stå i direkt samband med medias allt ihärdigare beskrivningar av gäng och våld. Enskilda spektakulära händelser – som måndagens organiserade bilbränder – paketeras av hjärnan snabbt om till en trend, trots att fakta om händelserna saknas.
Så, vad göra? Hur ska vi hantera tillgänglighetsheuristikens baksidor?
Mitt förslag är tråkigt, ja, närmast mördande trist. Jag hör redan gäspningarna. Men jag ser ingen annan möjlighet, inte om vi ska klara samtidens och framtidens stora utmaningar. Vi måste helt enkelt bli bättre på statistik. Vi måste lära oss att se skillnad på den personliga erfarenheten och den verkliga trenden. Endast med siffrornas hjälp kan vi spränga vardagens bubbla och skapa ett moget samtal om allt från klimat till brottslighet.
Eller, för att travestera Bill Clintons chefsstrateg: Det handlar om statistik, dumbom!
