Två presidenter. USA:s president Donald Trump möter Afghanistans president Ashraf Ghani under FN:s generalförsamling i september 2017.
Två presidenter. USA:s president Donald Trump möter Afghanistans president Ashraf Ghani under FN:s generalförsamling i september 2017. Bild: Evan Vucci

Det goda kriget saknar slut

Den danske författaren Carsten Jensen och den norske journalisten Anders Hammer har skildrat Afghanistan efter nära två decennier av krig. Magnus Linton läser en bok som målar upp en mörk bild inför framtiden.

ANNONS
|

När en sömmerska från Kandahar – idag änka och ensamstående med tio barn, uppvuxen i ett av Afghanistans flyktingläger – återvände hem fick hon bevittna kanadensiska soldater skjuta ihjäl först hennes make och sedan hennes äldste son, varpå hon konstaterade att även återstoden av livet kommer präglas av inget annat än rädsla: "Ifall utlänningarna kom hit för att göra våra liv bättre så har de misslyckats med det och de har inget här att göra. De lovade oss fred, trygghet, ett liv utan fruktan. Inte ett enda av sina löften har de hållit."

LÄS MER: Sinziana Ravini recenserar Den första stenen av Carsten Jensen

ANNONS

Orden sätter punkt för den senaste i floden av böcker om västs monumentala misslyckande i Afghanistan – den norske journalisten Anders Hammers och danske författaren Carsten Jensens reportagebok Kriget som inte har något slut – i vilken ett totalt framtida mörker slås fast. Den akademiskt skolade presidenten Ashraf Ghani, Vita husets val snarare än det afghanska folkets, är för svag, krigsherrarnas kriminella nätverk för starkt – och han kommer, lovar författarna, gå till historien "som representant för den goda viljans sista, avgörande nederlag i Afghanistan."

De flesta utländska styrkor har nu lämnat landet och tagit medierna med sig. Samtidigt har Donald Trump deklarerat upptrappning av kriget med såväl fler soldater som intensivare flygattacker. Bara i december 2017 genomfördes 455 flygangrepp, en sjudubbling jämfört med året innan, och mellan augusti och december samma år utfördes 2 000 luftanfall. Fortsätter tendensen kommer det under 2018 göras 6 000 flygattacker, runt 15 om dagen.

Ofattbara summor

Natoländernas samlade utgifter för krigföring och utvecklingsbistånd i Afghanistan ligger nu på ofattbara tusen miljarder dollar – Sveriges insats 2002-2014 kostade enligt vissa beräkningar 30 miljarder kronor – men efter den största och längsta insatsen i modern krigshistoria befinner sig landet likväl på botten av alla listningar av fattigdom, korruption, trygghet och välfärd. Talibanerna är idag ett allvarligare hot i större delar av landet än någon gång sedan de störtades i den USA-ledda invasionen 2001, och landet har idag inte en regering utan är ett territorium som av USA överlåtits till en handfull mäktiga män som "med inbördes strider styr landet som om det vore deras feodala förläning."

ANNONS

Varför gick allt snett?

Av flera skäl såklart – fatal sammanblandning av al-Qaida och talibanerna till exempel – men kanske framför allt för att de som driver krig idag, företag snarare än stater, inte vill ha nåt något slut. Krigen i Irak och Afghanistan är militärhistoriska revolutioner i den meningen att nationalstaterna i väst för första gången på flera hundra år gett upp sitt monopol på att föra krig; 2010 hade USA 175 000 reguljära trupper utplacerade i olika krigszoner, men dessa 175 000 var beroende av av 207 000 anställda i privata företag som nu sköter lejonparten av den logistisk som tidigare utfördes av militär personal. Och arméernas privatisering har förstås en massa fördelar; krigets regler gäller inte legosoldater och deras övergrepp mot befolkningar är mycket svåra att ställa inför rätta, flertalet anställda är inte medborgare i det krigförande landet varför deras förluster inte räknas i den officiella statistiken, en stat kan alltid frånsäga sig ansvar för övergrepp anställda i en privat firma begår. Etcetera. Och alla företag i krigsbranschen strävar efter att hemlighålla såväl räkenskaper som aktiviteter, vilket gör modern krigföring allt svårare att underkasta demokratisk kontroll.

Författarna. Norske journalisten Anders Hammer och danske journalisten Carsten Jensen.
Författarna. Norske journalisten Anders Hammer och danske journalisten Carsten Jensen. Bild: Marte Vike Andersen

Ingenstans, menar Hammer och Jensen, har triangeln kommersiella krafter-statliga militärapparater-lämpligt övningsmaterial varit så hycklande tydligt som i fallet "det goda kriget" i Afghanistan och när ett fyrtioårskrig blir ett femtioårskrig och sedan planar ut ett evighetskrig är det för många av västvärldens militärkomplex "en önskesituation"; det är konfliktens fortsättning som intresserar försvar och företag, kriget "som källa till ökade anslag och laboratorium för nya vapentyper och strategier."

ANNONS

LÄS MER:400 krävde stopp för afghan-utvisningar

Boken är slarvigt redigerad men rikt laddad med Hammers bitvis briljanta bildmaterial, och skälen att läsa den är många. Inte minst för att en så stor del av de 200 000 afghaner som kom till Europa 2015 hamnade i Sverige och vars asylskäl idag är utsatta för ett ifrågasättande från migrationsverket som i bokens sken, författarna är övertygade en snar statskollaps, framstår som allt mer absurt.

För att inte säga galet.

ANNONS