I Toni Morrisons roman Älskade från slutet av åttiotalet framträder minnet av slaveriet som en hemsökelse. Våldtäktsmännen, torterarna, mördarna lämnar inte romanens huvudkaraktärer i fred, trots att de sluppit ur slaveriets garn. Minnena förföljer dem som vålnader, spöken.
Det är en perfekt bild av det amerikanska samhället, än i dag. Slaveriet är ett minne som inte bearbetats, historien är ett öppet sår.
Det handlar om ofattbara fasor. Toni Morrisons roman börjar med en nästan blank sida och en enda rad: ”Sextio miljoner och mer”. Så många offer krävde slavhandeln och slavarbetet. Mer än sextio miljoner människor.
Det är mot bakgrund av detta historiska brott som dagens strider om monument i den amerikanska Södern utkämpas. I grund och botten handlar det om vem som äger historien. Om vem som ska få lov att berätta och vittna.
Den amerikanska erfarenheten är speciell. Men striden om historien är inte typiskt amerikansk.
Nej, över hela Europa pågår just nu en liknande tvekamp om minnet och dåtiden. Den handlar, även här, om monument, byggnader, museer, romaner, filmer och konstverk.
Eller, annorlunda uttryckt: Vilka statyer, vilka texter, vilka händelser ska få lov att ta plats? Och vilka ska förpassas till soptippen?
I Polen och Ungern bråkar man om bilden av andra världskriget och Förintelsen. I Sverige om museer och gamla barnböcker.
Ytterst är det en strid om berättelser. Om vilka vi är och vart vi är på väg.
Historieskrivningen har alltid fungerat som en fond mot vilken vi formar vår framtid. Just därför är föreställningen om dåtiden ingen liten sak. Den som äger det förgångna äger, som bekant, också framtiden.
De högerradikala och högerextrema rörelserna vet detta. Sedan årtionden arbetar de hårt för att förvandla historien till sitt slagfält. De vill att deras frågeställningar ska dominera det offentliga samtalet. De vill sprida en känsla av att något vackert och ordnat håller på att gå förlorat. De vill frammana bilden av att det bara finns en enda historieskrivning och att vi måste bestämma oss för vilken den ska vara.
Det gäller att inte gå i deras fälla.
Fixeringen vid historien är ett tecken i tiden. I brist på starka och tilltalande bilder av framtiden vänder sig fler och fler bakåt. Det förgångna blir en utopi – eller retrotopi, för att tala med den nyss bortgångne sociologen Zygmunt Bauman.
Men dåtiden var aldrig vacker. Den var som den var. Ett myller av händelser och människor som bara i efterhand låter sig ordnas till något enhetligt och kronologiskt.
Toni Morrison är smärtsamt medveten om allt detta. Därför är hennes roman Älskade en svåröverskådlig väv av minnesfragment och motsägelsefulla berättelser.
Toni Morrison vet att den som påstår sig äga sanningen om historien alltid är en lögnare – särskilt den som påstår att dåtiden är ett föredöme.
