Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Emanuel Karlsten Bild: Jonas Lindstedt

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Det är inte internet som gjort oss lättkränkta

    Internet har gett de marginaliserade en röst - på gott och ont, skriver Emanuel Karlsten.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Det finns en återkommande suck kring den offentliga debatten om internet. Dels att här finns så mycket hat, hot, skrik och skräp. Dels att folk har blivit så lättkränkta. Inser ingen att dessa två hållningar står i konflikt till varandra? Eller åtminstone förklarar varandra?

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Om vi nu förfasas över allt hat, hur kan vi också förfasas över alla som blir kränkta? Det är som att två tankar aldrig har mötts.

    Människor har alltid suttit framför sina teve-apparater och skrikit på det som synts i rutan, oavsett om det är åsikter eller värderingar man inte håller med om. Likadant med krönikor i tidningen, politiska partiers program eller människor man tycker är korkade. Skillnaden under det senaste decenniet är att vi nu kunnat skriva de här sakerna och posta dem så att de aktuella personerna ser dem. Det är personangrepp, precis som det alltid har varit, men nu kan också andra ta del av dem, mäta dem.

    LÄS MER: Facebook börjar bli som ett eget land

    Tidigare, när ingen någonsin hörde vad individer sa förutom de som råkade vara i närheten, var det så klart annorlunda. Då ursäktades det som något som sades “i stundens hetta” och kanske “för att man var arg”. Nu, när allmänheten kan se det, tolkas det däremot som “samtidens problem”. Det är märkligt, för det enda som skiljer är att det nu finns dokumenterat och öppet.

    Mest intressant blir det eftersom det parallellt med detta hat påstås att allmänheten är mer kränkt än tidigare. Nu “gråts det offentligt” när att någon okänslig klätt sig i samedräkt, eller “beklagas” när Israels vinnande bidrag i Eurovision är ett “yellowface”, det vill säga en karikatyr av asiater. Men vadå? Sedan när är det ett problem? För att någon på internet känt sig kränkt? Ska vi nu ta hänsyn till varje kränkt känsla?

    Ser du vad som händer här?

    LÄS MER: Snart tar internetkändisarna över

    Å ena sidan har vi ett problem med att allt fler känner sig kränkta, å andra sidan har vi problem med att de som tidigare aldrig förstått att de kränker, nu ska ta hänsyn till att de kränker?

    Här finns hela kärnan till samtidens ängslighet. Idag hörs fler röster än någonsin tidigare. Långt fler än de som tidigare letat sig in på de stora tidningarnas debattsidor eller hörts i debattprogrammen i tv. Plötsligt har även de marginaliserade en röst - på gott och ont.

    Om vi tidigare dragit “bögskämt” och “zigenarskoj” utan problem, men omgivningen nu reagerar: Är det då omgivningen eller vi som är problemet? Kan vi fortfarande använda “så har vi alltid gjort” som argument? Säger inte det något om vilka vi omgett oss med, snarare än om vårt språkbruk?

    LÄS MER: Staten vill straffa fildelare hårdare än terrorister

    Det fascinerande här är hur internet varje gång blir problemet. Antingen för att allt fler upptäcker hur andra kränks, eller att allt fler känner sig kränkta. Aldrig är det en allmän kulturs fel, intoleransen vid fikaborden eller medlöparna på jobbet eller i skolan. Alltid är det internet. Som för en gångs skull hjälpt oss att förstå hur ord sårar. Eller hur andra sårar.

    Internet är inte sjukdomen, den visar symptom på ett samhälle som inte mår bra.