Filmaren Vendela lever ett slags pausliv i väntan på att det riktiga skall börja. Hon bor billigt, har en potentiell pojkvän och cirkulerar mellan olika ströjobb. Hon är inte längre tonåring men känner sig inte heller vuxen. "Kanske behöver jag fortfarande få vara med där det verkligen lever och brinner, där allt är blodigt allvar." Därför håller hon sig borta från lärarrummet när hon vikarierar på en skola.
Ibland tror hon sig vara "oförmögen att uppleva något ordentligt" om det inte sker genom en kameralins. Drömmen är att vara dokumentärfilmare fullt ut. Hennes nya projekt skall skildra en ung person som finner mening och hopp i sitt liv trots svåra förutsättningar i före detta Sovjetunionen. På så sätt träffar hon Nadja.
Men trots en omvälvande resa och vuxenblivande finns det en avsaknad av dramatik och utveckling i Maria Fagerbergs tredje roman Skärvor av himlen.
Till viss del gillar jag det; att Vendelas film missar mål och att hon är en sådan blek jagperson som liksom lever bredvid sitt liv. Att överlevaren Nadja är helt ordinär, om än förskräckligt duktig. Den lunkande vardagligheten.
Men personteckningen känns lite för tunn för att kunna bära den här historien. Och biberättelserna om sjukdom, graviditet och eventuell trafficking för påklistrade och oanvända.
Inte heller konflikten mellan konst och liv blir särskilt angelägen - inte ens när Vendela märker sig sätta den planerade filmdramaturgin framför sina karaktärers riktiga behov. Då verkligheten inte är effektiv nog.
Skärvor av himlen är lättläst och inte ointressant, men det beror framför allt på Fagerbergs språk. Hon ger många fina bilder; av högstadieelever med hormoner som rusar under huden, och av den ryska grå himlen som är "som utsuddad".
Så är det också i stillbilden snarare än i långfilmen som romanen djupnar.
