Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Kajsa Bergström Feiff Bild: Jonas Lindstedt

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Det är försent för medhavda plastpåsar

    Kajsa Bergström Feiff om att det inte går att rädda miljön en och en.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    När jag står i butikskassan och kikar ner i väskan, så händer det ibland att den ligger där. Den Medhavda Plastpåsen. Ihopskrynklad med förra veckans kvitto i inuti. Varje gång föreställer jag mig hur övriga kunder blickar avundsjukt och imponerat på mig och min skrynkliga kasse. ”En sån som gör nåt”, tänker de. ”En som tar tag i problemen.”

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Påsen är mitt kosmetiska klimatplåster. Ett litet sätt för mig att hantera min alltmer galopperande ångest för världen och vad som kommer att hända med den och inte minst en möjlighet att se ner på alla de bakom mig i kassan som utan att blinka köper nya påsar och således är mycket sämre världsmedborgare än jag.

    LÄS MER: Saga om sorg som inte lyfter

    Men självbedrägerimagin till och med för någon så selektivt självgod som jag börjar släppa. Hur jag än källsorterar och återanvänder, är det med den allt större gnagande vissheten om att det inte räcker. Inte bara för att jag är skrattretande inkonsekvent i hur jag lever i övrigt – utan för att problemen är så oändligt mycket större än jag kan shamea vare sig mig själv eller mina grannar till att lösa med hjälp av medhavda plastpåsar.

    I söndags, klockan nio på morgonen, ljöd en knäpptyst gonggong över världen. Det var samtidigt som svenskarna gjorde sig redo att gå till valurnorna, efter en valrörelse som visat en nästan imponerande oförmåga att överhuvudtaget beröra mänsklighetens faktiska överlevnad. Den tysta gonggongen markerade hur världen precis då, enligt forskningsinstitutet MCC, missade sin sista chans att kunna hålla jordens totala kommande uppvärmning under 1,5 grader.

    För den som vill drömma maktlösa mardrömmar om att falla väldigt, väldigt snabbt utan att ha något att hålla sig fast i, så vill jag rekommendera MCC:s ”carbon clock”. Det är en hemsida med nedräkning där man kan hålla koll på hur lång tid och hur många ton koldioxid vi har kvar till nästa milstolpe – den när vi inte längre kan bromsa utvecklingen till mindre än 2 graders temperaturhöjning.

    LÄS MER: Fler twitterdrev åt folket

    1,5 grader skulle ha inneburit fler värmeböljor än idag, ännu snabbare smältande isar, högre vattenivåer, uteblivna skördar och svält. Två grader? Samma, fast … mer. Mycket mer. Men om man vill se det från den ljusa sidan: fortfarande inte riktigt så fruktansvärt illa som tre graders temperaturhöjning kommer att bli.

    Om man räknar med att vi har tur, och väljer den lite mer optimistiska nedräkningen på koldioxiodklockan så kommer det att ta 21 år. Men om man väljer det fulla panikalternativet har vi åtta år på oss. Prick två riksdagsval från nu. Så kanske är det dags att vi slutar se problemet som ett som ska lösas av privata hushåll och börjar kräva – samt inte minst acceptera – nödvändiga akuta och övergripande åtgärder i betydligt större skala än våra egna hem tills dess. Eller helst tidigare. För oavsett hur många plastpåsar vi som nation hinner komma ihåg att ta med oss till Ica, tror jag att vi kan enas om att de inte kommer vara många nog.

    LÄS MER: Svart humor för tolvåringar