Jag älskar Göteborgsvarvet. Att en gång per år dricka folköl, lyssna på coverband och vinka till folk i löpskor är supermysigt. Och eftersom jag även understundom är rejält dum i huvudet, så bestämde jag mig härom året för att själv ge mig i kast med halvmaratonet. Med mitt livs första år med löpträning i ryggen, kändes tanken på att springa drygt två mil plötsligt rimlig.Löpning är en bra träningsform för mig. Man får vara utomhus, ha hörlurar på sig och byta om hemma. Så jag laddade ner en app med träningsprogram för att springa mina första 5 kilometer. Med schema, delmål och checklistor nådde jag mitt mål i tid. Firade med ett lopp. Blev snabbare. Fick bättre resultat. Satte nya mål. Att ladda ner appen för att springa den första milen gick av sig självt.
Längre löprundor. Fler och tråkigare. På mörare ben. Men jag tog milen, bit för bit. Innan jag hade hunnit hämta andan började omgivningen fråga om nästa steg: Göteborgsvarvet. På 2010-talet är det fullständigt naturligt att jag, en kulturkofta med trivselvikt som börjat småjogga på fritiden med varje löpsteg ska sikta uppåt, framåt - förbättra sig. Och jag är knappast ensam. Närmare 1,5 miljon träningsbilder på Instagram är taggade med #aldrigvila.
LÄS MER:Släpp ungarna loss, det är lov!
Att behandla våra hobbies som om vi var anställda för att ägna oss åt dem är knappast unikt för den tränande delen av befolkningen. Att inreda sitt hem har gått från ett nödvändigt utplacerande av möbler när man flyttar in, till en evig syssla där hemmet ständigt ska förbättras.
För några år sedan tvättade jag mitt ansikte med tvål och vatten och slabbade emellanåt på en kräm om hyn stramade. Nu navigerar jag med självklarhet mellan peelingar, serum och krämer i badrumsskåpet varje kväll. Och min hy har aldrig sett bättre ut. Å andra sidan så såg jag den inte tidigare. Den bara liksom fanns där - helt ickeoptimerad.
LÄS MER:Om kvinnor hade haft digital detox hade Sverige stannat
Och efter ansiktet kommer halsvården, dekolletagevården, armbågsvården. Och efter milen kommer halvmaran. Det är mänskligt och naturligt att sträva. Men vad händer med en människa om hon inte får pausa från arbetslivsbegrepp som "utvärdering", "optimering" och "delmål" några timmar om dagen? Ju närmare loppet kom desto sämre mådde jag. Så jag gav upp och ställde in.
Och i samma stund blev det helt uppenbart att det inte finns ett gäng investerare som kräver avkastning på aktiebolaget "Ina Lundströms fritid". För det kom ingen stämningsansökan när jag hoppade av. All rädsla och oro jag känt under våren löstes upp på en sekund - och jag fylldes av en berusande känsla av att underleverera. Att låta sin fritid vara värdelös i ordets allra bokstavligaste betydelse är verkligen underskattat. Prova du med! Det är aldrig för sent att ge upp.
