"Det är morgonen efter jul och det är en av årets längsta dagar"

GP Kultur bad fem författare och GP-skribenter att tolka var sitt jultema i skönlitterär form. I dag skriver Tone Schunnesson om gröten. Och om ensamheten på Masthuggsberget.

ANNONS
|

Jag har sagt det förut!

Jag är ett ljus som brinner genom sten.

Och att vara inuti mig känns som att vara inuti en stjärna.

Tänk en helt avlång gul och orange låga

runt en förkolnad veke, på ett stearinljus…

Lågan kommer upp genom en grå bumling som ligger på marken.

Ljuset brinner genom jorden, genom stenen!

Den lågan är jag! Och när den kommer upp på andra sidan stenen ser det ut som en stjärna och som den stjärnan ser ut,

så känns det att vara inuti mig…

Jag är den stjärnan som du hört om i många av de visor barnkörer sjunger såhär års.

ANNONS

Men se upp! Stjärnan kan, utan att du innan får en varning, förvandlas till en rävsax. Ta på förhand farväl av dina fingrar innan de vandrar ned innanför min troskant.

Ingen älskar mig och det har välsignat mig med en imponerande förmåga att älska mig själv.

Men det är morgonen efter jul och det är en av årets längsta dagar. I dag känns det att jag är ensam, så ensam som du aldrig någonsin har varit. Jag har levt ihop med fem män under mina femtiosju år och dessa män ställde mig allt som allt fem olika frågor.

Tre av dem frågade vars en gång om jag skulle lämna dem?

(Om du funderar över mitt svar så sök i ditt hjärta, du kommer att finna det där.)

En frågade två gånger var han hade gjort av sin nyckel?

Den sista frågade varje juldagsmorgon om gröten. Nej, jag måste var precis när jag berättar så att du ska förstå att jag talar sanning: Han ställde två frågor.

Kvällen innan juldagen frågade han i mörkret om det blev någon gröt i morgon?

På juldagsmorgonen, när det verkar vara mörkt tills det blir mörkt igen, frågade han mig om det inte var dags för mig att börja laga gröt?

ANNONS

Det fanns huvudsakligen tre olika sorters gröt fast till utförande var den alltid samma. När andra denna morgon åt risgrynsgröt lagade jag till denna odugliga (men för mig hemtrevliga) make mannagrynsgröt. Så försiktigt jag silade mannan ner i mjölken… Detta för att undvika att det uppstod klumpar som påminde om de knölar som växte i en tidigare mans hårbotten. Att sila mannan var en kärlekshandling vilken likt mina andra kärlekshandlingar gick honom förbi. Mjölken irriterar mig. Först kokar den inte men plötsligt kokar den över. Mina fem män ställde få och knapphändigt konstruerade frågor men de tyckte mycket om att göra påståenden, ett av dessa påståenden var att jag kokade mjölken på för hög värme. När gröten kokat färdig serverade jag den i en djup tallrik med socker, kall mjölk och en stor klick smör i mitten. Varje år när jag placerade smöret i mitten fladdrade en tanke förbi om vad Selma Lagerlöf skrivit om saken. Sedan följde en rad andra tankar, från Lagerlöfs smörklick till inre bilder av en skånsk pissåker som hemsökt mig i mina dag- och nattdrömmar sedan sent 80-tal.

Sådan såg grötens utförande ut men det fanns tre olika syften med gröten.

Det fanns en gröt jag kokade när jag älskade honom.

ANNONS

Det fanns en gröt jag kokade när jag ville försonas, och det fanns en gröt jag kokade när jag ville att han skulle gå ifrån mig utan att själv tvingas fatta beslutet.

Den första sortens gröt var den bästa. Den andra sortens gröt var den mest mättande. Den tredje sortens gröten brände jag i botten. När jag skulle servera den aktade jag mig noga för att inte få upp det brända i tallriken. Jag hade själv ännu inte förstått att det var på det här viset jag lämnade honom och trodde därför att jag bränt den av misstag. Trots att inget från kastrullens bott följde med sleven smakade gröten dåligt och var på sina ställen gult brun som den åkern jag berättade om, den som hemsöker mig.

I dag är det morgonen efter julafton och så ensam som jag är nu, så ensam har du aldrig varit.

Längst uppe på Masthuggsberget väntar jag på att mörkret ska ändra skepnad så att jag kan träda in i natten. Alla dagar, och hur långa de är, det är en oändlig väntan.

Jag känner stjärnan inuti mig, denna morgon en rävsax.

Jag känner ljuset inuti mig fladdra svagt, en vind utifrån har blåst upp mellan mina ben, in i magens mörker. Men jag är inte orolig för att den ska blåsa ut. Den lågan som är jag har brunnit i många år. Jag saknar inte min make men jag saknar den söta mannan och min omsorg om grötens absoluta släthet. Jag saknar hålan där jag placerade det gula smöret, och hur smörgrottan luckrades upp i kanterna, hur gyllengula blodkroppar letade sig ut i mjölkkanalen.

ANNONS

Jag har sagt det förut.

Jag är ett ljus som brinner genom sten.

Att vara inuti mig är som att vara inuti en brinnande stjärna, den du hört om i Lucias kör.

Jag är så ensam, så ensam som du aldrig varit.

I dag, under den här längsta av dagar, ska jag ta mig tid att koka gröten till mig själv.

Tone Schunnesson.
Tone Schunnesson. Bild: ADAM IHSE / EXPONERA

Tone Schunnesson

Ålder: 29 år.

Har tidigare gett ut: Tripprapporter (2016) på Norstedts.

Så här tänkte jag med texten: Jag tänkte på alla fantastiska, märkliga, älskvärda människor som firar jul ensamma.

Så här firar jag jul: I Stockholm, tillsammans med min syster och pappa.

ANNONS