Det är sen tisdag kväll och Sami har precis kommit hem från fransklektionen. Han ger flickvännen Eva en snabb kyss i hallen till deras tvårumslägenhet i Paris. Inne på toaletten intill har han hängt upp en Sverigekarta med fakta om städerna och enkla ord på svenska.
– En dag kommer vi säkert att bo i Sverige, säger han.
LÄS MER:Doaas flykt från Syrien blir film
Över tre år har gått sedan de första gången träffades i den franska huvudstaden. Eva var här för att rapportera om terrordåden som skulle sätta djupa spår i Frankrike och påverka landets migrationspolitik. Sami hade nyligen kommit till Paris som flykting från Syrien. De skulle snart upptäcka hur mycket de hade gemensamt.
– Vi brukar skämta om att det enda som kulturellt skiljer oss åt är att jag använder Mac-dator och Sami PC, säger Eva och skrattar.
Hade inte greppat konflikten
Men det skulle dröja innan hon vågade fråga om vad pojkvännen hade upplevt under kriget i Syrien och varför han tvingades på flykt. När Sami väl började berätta kunde hon knappt tro att det var sant.
– Jag började skriva ner saker, för jag fick mardrömmar och Samis bilder fastnade i mitt huvud. Att skriva blev ett sätt att få det ur mig, säger Eva.
Det slog henne också hur lite hon egentligen hade greppat av konflikten.
– Även om jag är journalist och följer vad som händer i Syrien, insåg jag att jag inte alls förstått vad som pågår. Jag fick en sån stark känsla av att folk måste få veta.
LÄS MER: I väntan på den stora syrisk-svenska flyktingromanen
Idén föddes till boken De hemlösa katterna i Homs som nyligen har kommit ut i Sverige. Första upplagan har sålt slut och det är redan klart att den kommer att ges ut i Italien och Storbritannien. Författarnamnet Eva Nour är pseudonym, även Sami är ett påhittat namn – allt för att skydda Samis familj som fortfarande bor i Homs.
Alla stora händelser i boken är baserade på verkligheten och skildras genom Samis ögon, men Eva understryker att den i första hand är en skönlitterär roman där flera karaktärer och situationer är fiktiva.
Skildrar livet före och efter kriget
En stor inspiration under skrivprocessen var Imre Kertész verk Mannen utan öde, en stark skildring av livet i nazisternas dödsläger.
– Det Kertész gör och det jag ville göra i min bok är att börja i ett vardagsliv som sen blir mer och mer våldsamt och absurt. Jag tror att det är just den förändringen, från det normala till att något så ofattbart kan hända, som gör att du som svensk kan förstå och känna empati för vad som händer i Syrien.
Därför handlar ungefär hälften av romanen om Samis liv före kriget. Det för att också beskriva hur det är att leva under en diktatur och vad som ledde fram till den syriska revolutionen.
LÄS MER:Flyktingkrisen kommer nära på Samos
– För oss handlar det inte om att göra Syrien viktigare än andra konflikter. Men det är viktigt att prata om hur livet var i landet innan och att skildra detaljer ur kriget. Som alla de människor som fängslats, kvinnor och barn som våldtagits och folk i belägrade städer som svultit ihjäl.
– Många européer tänker att det bara handlar om Ryssland, IS och Bashar al-Assad. Boken gör att man förstår att syrier har flytt från ett riktigt krig, de kommer inte till Europa bara för att ha kul, säger Sami.
Motvilligt delaktig i övergrepp
Det som var svårast för honom att berätta var när han som tjugoåring tvingades in i den syriska militären som kartritare. Genom att rita kartor åt regimsoldaterna blev han mot sin vilja delaktig i övergreppen mot civila.
– Det här är också en bok om att vara människa. Det finns situationer i livet där du tvingats göra tuffa val och du kan inte i efterhand säga om du gjorde rätt eller fel. Du fattar bara mänskliga beslut, säger Eva samtidigt som hon tittar på Sami och stryker honom över benet.
LÄS MER:Stillastående om ångest i krigets Syrien
När Sami väl slapp undan militären ägnade han all sin vakna tid åt revolutionen. Under 2012 skapade han en blogg där han spred foton och videoklipp om situationen i Homs som då var belägrat. Som hur det är att plocka gräs och blad för att överleva.
Flera av bilderna fångades upp av nyhetsbyråer och spreds över världen. De tiotusentals fotografierna och de hundratals mobilfilmerna har varit till stor hjälp för Eva att förstå ett land som hon aldrig har besökt.
Hennes favoritfoto föreställer tre nyfödda kattungar. När Sami besökte sitt hus precis efter att det hade bombats sönder våren 2012 fick han syn på de små djuren och ställde fram yoghurt till dem.
– När du Sami visade mig den bilden förstod jag att du är en väldigt speciell person. Jag tänkte att: ditt hus har precis förstörts och det första du tänker på är att mata katterna.
